Det handlar om asylsökande – där kvinnor, spädbarn och barn med funktionshinder fallit offer för bosniska och kroatiska myndigheters vedervärdiga metoder för att förhindra människor från att ta sig över gränsen till fots. Detta väcker känslosamma minnen när jag som 15-åring ensam flydde undan Saddam Husseins blodiga krig för att söka skydd i Sverige.
Under hela min politiska karriär har jag kämpat för demokrati och mänskliga rättigheter - något som jag är övertygad om är det bästa för mänskligheten. Jag har kämpat för att hjälpa människor som flyr, oskyldiga människor vars liv förstörs på grund av auktoritära ledares geopolitiska maktspel. EU är centrum för allt jag står för, men ändå så finns det i princip väldigt få lagliga vägar in till Europa. 30 år senare måste flyktingar och ensamkommande fortfarande hitta desperata och livsfarliga vägar över Medelhavet och längs med balkanrutten för att ta sig till Europa.
Aldrig någonsin tidigare har det varit så uppenbart för mig att EU inte gör tillräckligt. Att demokratiskt folkvalda ledare i Europa gör skillnad på flykting och flykting är något vi märkt tydligt när Polen öppnar dörren för ukrainare på flykt, men samtidigt trycker tillbaka flyktingar från icke-europeiska länder över EU:s yttre gräns. Oavsett så är det här människor som flyr krigets elände, och som förtjänar en plats i trygghet, i Europa.
Trots att EU visat handlingskraft och medlemsländerna har öppnat upp dörren för ukrainska flyktingar, finns det fortfarande migranter kvar i Belarus vid gränsen till Polen. Det handlar om människor från framför allt Irak, Syrien, Jemen, Afghanistan och Kuba som försöker söka asyl i EU men som hindras från det och fastnar i gränsområdet mellan de två länderna.
Situationen eskalerade i november 2021, men Human Rights Watch senaste rapport från juni är verkligen mardrömslik. Flera vittnesmål berättar om hur icke-europeiska flyktingar dödas, våldtas, utpressas och rånas vid gränsen. Hur polska och belarusiska poliser tvingat irakiska och syriska flyktingar att stå i över en timme i iskallt vatten för att sedan under pistolhot tvinga dem att simma över floden till ett annat land.
Medan polska volontärer som hjälper de ukrainska flyktingarna vid den polsk-ukrainska gränsen utropas som hjältar, åtalas nu minst fem aktivister för att ha erbjudit humanitärt bistånd till migranter och asylsökande från Mellanöstern, Asien och Afrika vid Polens gräns mot Belarus. Aktivisterna står inför falska anklagelser för att ha organiserat ”illegal invandring”, ett brott som kan straffas med upp till åtta års fängelse i Polen. Det är en dubbelmoral som provocerar mig något oerhört.
Men även om uppgivenheten flåsar mig i nacken så vet jag att det är rätt sak att aldrig sluta försöka. Aldrig någonsin har jag varit så övertygad om att göra allt jag kan för dem som behöver det allra mest.
