För den som inte upplevt den svenska skolans senare 1900-talshistoria inifrån är nog inte orsakerna till nuvarande krissituation helt uppenbara. Skoldebatten tyder på det. Förklaringen är att finna i en successiv utveckling som började med 60-talets skolreformer och ledde till det som kan kallas den svenska skolkulturen. Ett exempel på denna gavs vid en nyligen genomförd skolinspektion i Falkenberg. Genom dess beslut motverkas bl.a. den granskade och uppenbarligen välfungerande skolan i sin ambition att hålla ordning, som ju är en första förutsättning för kvalitet i skolarbetet.
Först måste med kraft framhållas att grundtanken bakom de stora reformerna, nämligen att socioekonomiska hinder för studier skulle undanröjas, var mycket god. Det var i genomförandet det brast. I den ursprungliga s.k. ”enhetsskolan” fanns från början ett stort antal linjer och möjlighet att välja svårare eller lättare kurser i vissa ämnen. Det motsvarade det gamla parallellskolesystemet, men till skillnad från detta var allt var samlat under ett tak. Examina togs bort och i princip försvann även möjligheten att gå om en årskurs liksom kvalificeringskrav till svårare kurs. ”Valfrihet” var den tidens politiska slagord. Detta ersattes under sjuttiotalet av ”jämlikhet”. När detta begrepp så småningom kom att förväxlas med likhet började det gå snett. Efter hand togs all differentiering bort. Alla elever skulle nu inte bara stå jämsides på startlinjen utan också nå målsnöret ungefär samtidigt. De långsammaste skulle ges stöd och draghjälp. Det var rätt men det var fel att kraven sänktes för att underlätta detta. De som ville springa fortare fick klara sig själva eller bromsades rentav. Inte sällan straffades och stigmatiserades de som kunde springa allra fortast. Tvärtemot intentionen drabbades därför ekonomiskt missgynnade elever utan studiestöd i hemmet värst.
Likhetsdogmen kom inte bara att gälla elever emellan utan också mellan elever och lärare. Lärarauktoriteten undergrävdes, lärarnas möjligheter att hålla ordning beskars med kvasihumana motiveringar, ämneslärarnas löneläge och arbetsförhållanden försämrades, värdet av lärarledd undervisning och kunskaper förringades och elever invaggades i tron att lärande inte kräver ansträngning. Bjärt kontrast till den svenska skolkulturen bildar den finska. Ändå bygger den finska skolan på samma ursprungliga värdegrund som den svenska.
Varje svensk elev kostar över 100 000 kr per år. Oerhörda summor kastas således i sjön på grund av det omvittnade stöket och skolket. De möjligheter till studier som erbjuds i Sverige idag är en fantastisk förmån. Jag känner många i min generation som inte fick denna chans trots vilja och mycket goda förutsättningar. Nu skulle de ha fått det men i stället hade de då stött på andra hinder. Fri tillgång till utbildning är en dyrbar gåva. Denna förslösas i den rådande svenska skolkulturen.
Kjell-Åke Forsgren