De ser sig inte som terapeuter, snarare som medmänniskor.
– Det är viktigt att få bli lyssnad på av någon som känner igen sig. Man känner sig mindre ensam, säger Tina Lundmark i Rise över en fika i skuggan i Kärleksparken.
– Många går runt och tror att det inte går att må på ett annat sätt. För många så kan vi vara den lilla tråden som får en att vilja vara kvar i livet.
Alla stödpersoner i Rise har själva varit utsatta för sexuella övergrepp som barn och vill ge det stöd man själv har fått vidare.
– Nästan alla får psykiska och fysiska problem senare i livet, så som depressioner, utmattning, ångest, ätstörningar och missbruk. Man kan ha fått en massa goda råd av välutbildade människor, men det är som att det inte går in förrän du får höra det från någon som är som du, säger Tina.
Hon säger att många bollas runt inom vården.
Hela ens tillit till andra och sig själv kan ruckas. Det är vanligt att man hamnar i isolering, medberoende eller i destruktiva relationer, då ett kränkande beteende har blivit normaliserat.
– Många har svårt att veta och känna sina gränser, vad de har rätt till och hur de ska förmedla det till andra. I Rise vill vi ge hjälp till självhjälp. Det handlar om att ta ett ägandeskap över sin tillvaro och sitt mående, säger Tina.
Utöver bland annat privata stödsamtal erbjuds öppna eller slutna stödgrupper, som under det gångna året varit digitala.
– Där får man en viss tid där man kan berätta vad man själv vill. De andra får bara lyssna, inte gå in och kommentera eller ge råd. Det är ens egen tid, säger Tina.
Vanligt är att man bär på skuld och skam och en känsla av att det är fel på sig.
– Men när man hör någon annan berätta känner man ofta sympati och empati för den personen. Då är det lättare att utveckla sympati för sig själv och sina egna upplevelser och lägga skulden där den hör hemma, säger Tina.
Det arrangeras också träffar där umgänget är i fokus, så som pysselkvällar och cafékvällar. I pandemitid har det i stället varit promenader vid havet och en vandring i Åkulla bokskogar.
– Många har en konfliktfylld, skrämmande relation till sin kropp. Att vara närvarande i kroppen kan ge ångest, oro och flashbacks. Efter vandringen beskrev flera att de för första gången fick en positiv upplevelse av att bara vara. Att den där hotfulla känslan i kroppen tystnade för en stund i närvaron av varandra och naturen, säger Tina och ser påtagligt berörd ut.
Hon säger att det ger henne så mycket att få se hur människor mår bättre. Hon fick själv stöd genom en stödgrupp.
– I dag känner jag mig så mycket friare och ledigare som person. Jag känner tillit och har tilltro till de flesta jag träffar, med en sund skepticism såklart, kan gränssättning och känner mig avslappnad i mig själv. Mitt egenvärde har ökat enormt, säger Tina och hela kroppsspråket, ögonen och den rösten visar att hon menar det hon säger.
Artikeln har tidigare publicerats i Varbergsposten
