Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/4

Varbergssimmaren med filmstjärnestatus

Varberg under 1950-talet var en tid som andades optimism. Snart skulle det komma en färja. Industrin blomstrade. Idrotten var riktigt stor. Och så fick vi Kate Jobson. – Det är väl inte så många som pratar om det nu.

Vi fick henne på tråden, 81-åringen som är en av Varbergs mest ikoniska idrottsprofiler. Kvinnan som chockade alla med EM-guldet på 100 fritt 1958.

Det är nog svårt att föreställa sig riktigt hur stor Kate Jobson var här i Varberg för de som inte var med.

Hon var Arthur Jobsons dotter som drev det framgångsrika Jobsons oljor. Det var farfar Robert C Jobson från Dundee som slog ner sina bopålar i stan och bedrev verksamhet med trä & kol. Sonen Donald tog över och var en viktig man för tennisklubbens tillkomst.

Kates syster Ann sysslade med racketsporten. Ett år yngre systern Kate ville simma.

Simstadion var långt ifrån lika attraktiv på den tiden. Provisoriska simbassänger hade byggts över det till synes bottenlösa stenbrottet. Sikten var i alla fall inte superb i det svarta vattnet som mer liknade ett träsk. Men där höll hon till och tränade frenetiskt tillsammans med den stora tränarprofilen Kalle ”Badis” Andersson.

– Det var ju inte de allra bästa förutsättningarna . Tiden hade väl inte klarat sig i ett distriktsmästerskap i dag. Men det kom som en chock för alla, även mig.

Vi har kollat med Varbergs senare simstjärna Anna-Karin Josefson (fd Andersson) hur långt tiden 1.04,7 hade stått sig. Anna-Karin simmande som bäst distansen fem, sex sekunder snabbare 1983. I dag hade Jobsons tid varit bland de sämre på DM.

Greta Petersons fantastiska klippböcker beskriver den otroliga utvecklingen som bar fram Kate Jobson till EM-guld i Budapest.

Varenda tidning visade Varbergs mest kända kvinna. Hon beskrevs som en filmstjärna.

– Så var det nästan. Jag och min syster var som tvillingar och hade gemensamma vänner, säger Ann som bor kvar i Varbergs södra delar.

Kate Jobson blev trött på simningen efter ett tag. Hon åkte till USA för att hälsa på släktingar.

– Min tanke var inte alls att stanna kvar. Jag skulle hälsa på släktingar och sen åka hem.

Men ganska snabbt träffade hon mannen i sitt liv, Richard Davis.

Hennes intresse för simningen minskade. De gifte sig 1962 och fyra barn kom till världen.

Hennes man Richard avled för 1,5 år sedan. Nu har hon däremot åtta barnbarn att umgås med.

Hur ofta blir det besök i Sverige?

– Jag åker till Varberg varje år och jag har nyss varit i Sverige.

58 år i USA har inte givit henne någon amerikansk brytning. Svenskan hålls vid liv och hon läser böcker på svenska.

– Jag pratar svenska med min äldsta dotter.

De tre yngre barnen fick inte lära sig mammas modersmål.

– De brukar säga att det är synd att de inte fick lära sig svenska.

Artikeln har tidigare publicerats i Varbergsposten