Birgit Ingmarsson, Anne André, Siv Göransson, Leonor Nyström, Birgit Tennberg, Ann-Margaret Svensson och Inger Alness i Pennfäktarna.
Birgit Ingmarsson, Anne André, Siv Göransson, Leonor Nyström, Birgit Tennberg, Ann-Margaret Svensson och Inger Alness i Pennfäktarna. Bild: Matilda Carlström

Tio år av gråt, skratt och diskussioner

Från början var det tänkt som ett två år långt EU-projekt. Men de nyfunna vännerna ville inte sluta träffas och dela sina alster med varandra. I år firar Pennfäktarna att de skrivit, läst och tagit del av varandras innersta tankar i tio år.

ANNONS
|

I Studiefrämjandets lokaler samlas regelbundet åtta kvinnor ur skrivarcirkeln Pennfäktarna och läser upp sina senaste alster för varandra. De träffades 2009 när Länsmuseet i Halland sökte kvinnor som ville skriva om sitt betalda och obetalda arbete från 1950-talet och framåt. Syftet var att bevara historierna på arkivet för forskning och efterlevande att ta del av.

– Det var en spännande grej att få vara med och beskriva kvinnors liv. Män har alltid beskrivit sina liv och det finns mycket att läsa om det, men det har inte funnits lika mycket om kvinnors liv, säger Birgit Ingmarsson som med sina 64 år är yngst i gruppen.

ANNONS

”Berättar mer för varandra”

När projektet var avslutat hade kvinnorna hittat varandra. De bestämde sig för att fortsätta ses och läsa upp för varandra vad de skrivit, men med friare ramar. I dag träffas de regelbundet och läser upp dikter, noveller, tankar för dagen, dagboksanteckningar, självbiografiska stycken – ja, alla typer av texter. Det märks att gruppen känner sig nära och trygga med varandra. I dag är ålderspannet i gruppen 64-90 år och trots både åldersskillnader och olika vägar i livet har de funnit varandra.

– Vi berättar mer för varandra än vad vi har gjort för många nära bekanta. Det blir också ofta väldigt personliga texter och vi lär känna varandra på ett helt annat sätt, säger Inger Alness.

Har ni några tips på hur man kan börja sätta igång och skriva om sitt liv?

– Alla har nog någon känt ”hur kommer det sig att det blev som det blev?” Där kan man börja. Hur hamnade jag där jag hamnade? Man behöver inte börja från början heller. Man kan börja där man är och sen kan det få sprida ut sig åt olika håll, säger Birgit Ingmarsson.

– Ett råd som jag tagit med mig är att dela in livet i tioårsperioder när man skriver. Det gjorde det mycket mer hanterbart för mig, säger Ann-Margaret Svensson.

ANNONS

Artikeln har tidigare varit publicerad i Varbergsposten.

ANNONS