Svante Grände – prästsonen som blev chilensk gerillasoldat

Svante Grände var prästsonen och biståndsarbetaren som efter militärkuppen i Chile gick med i den marxistiska gerillan MIR.
Han sköts till döds 1975, men minnet av honom lever fortfarande kvar bland de människor som han gav sitt liv för.
– Det är rörande. Helt fantastiskt, säger Svantes bror Anders Grände, som nu befinner sig på resa i Chile.

ANNONS
|

Den 11 september 1973, under ledning av general Augusto Pinochet, genomför den chilenska militären en statskupp. Landets demokratiskt valde president, socialistledaren Salvador Allende, tar sitt eget liv innan kuppmakarna når fram till honom.

Dagen före har en ung man från Tvååker, 26-årige Svante Grände, flytt upp i de otillgängliga bergen i landets södra delar. Tillsammans med några kamrater ansluter han sig till den marxist-leninistiska motståndsrörelsen Movimiento de Izquierda Revolucionaria (MIR), där han får titeln el Comandante Julio, eller "svensken".

I samma berg, i Panguipulli-provinsen, befinner sig nu Anders Grände – lillebror till den halländske gerillakämpen.

– Efter kuppen höll han sig gömd här, uppe i dessa bergen. Det är en väldigt känslosam upplevelse, berättar Anders Grände.

ANNONS

Resan har anordnats av Svante Grändes gamla universitetskamrat Per-Ulf Nilsson, som också skrivit en bok (”Löjtnant Julio”, 1989) om vännens politiska övertygelse och korta liv.

– Per-Ulf kontaktade familjen för ett tag sedan och berättade att han skulle åka hit ner till Chile, för att resa i Svantes fotspår, och frågade om någon av oss var intresserad och följa med honom. Jag nappade, säger Anders Grände.

I Chile har han träffat flera av broderns gerillakamrater, och även många av de skogsarbetare som Svante lärde att läsa och skriva innan kuppen. Mötena har varit omtumlande, berättar Anders.

– Det är en oerhört känslosam upplevelse. Jag är förvånad över hur levande han fortfarande är för dem: Hur mycket de minns och med vilken djup känsla de minns honom. Detta är ju helt unikt för dem också, att en gringo – en europé från Norden – ställde sig helt på deras sida och kämpade för deras sak. Mot förtryck och diktatur.

– Människor som hört talas om att jag finns här nu söker upp mig, bara för att kunna hälsa på mig. Det är rörande. Helt fantastiskt.

Berörd av Vietnamkriget

Svante Grände föddes i Varberg den 25 mars 1947. Han var det femte barnet i en syskonskara om sju, son till Tvååkers kyrkoherde Gustaf Grände och hans fru Anna-Carin.

ANNONS

Anders Grände minns uppväxten som trygg och harmonisk, och sin storebror som reflekterande och naturintresserad.

– Vi hade en sommarstuga utanför Varberg, och Svante åkte ofta dit ensam. Han förde dagbok om naturens skiftningar och byggde en koja ut i skogen där han kunde spana på pilgrimsfalken som han visste hade ett bo där.

1965 fick Svante Grände ett stipendium för att studera ett år på high school i USA. Samma år anlände de första amerikanska trupperna till Vietnam, och kriget kom nära.

– Han förlorade en broder i USA. Sonen i hans värdfamilj fick en inkallelseorder, och det väckte något inom Svante, säger Anders Grände.

– Vi hade ju fått en kristen uppfostran. Rättvisa och respekt för andra människor var viktigt för mina föräldrar, och Svante reagerade på hur en stormakt kunde ta sig rätten att ge sig på ett annat folk.

Den röda våg som svepte över världen och Europa i slutet av 60-talet, sköljde även över Svante Grände. Våren 1968, när han studerade franska i Marseille, inträffade den så kallade Majrevolten. Strejker och demonstrationer organiserades på flera universitetsorter i Frankrike, och senare samma år upplevde Svante Pragvåren på plats i Tjeckoslovakien.

Mamman: ”Det var hans livsuppgift”

Under sina besök hemma på prästgården ledde Svantes politiska åsikter stundtals till konflikter, minns Anders Grände.

ANNONS

– Det var diskussioner mellan Svante, mina äldre bröder och vår far. Jag tror inte riktigt att de förstod varandra.

Men föräldrarna hade samtidigt stor tilltro till sin son. I SVT-dokumentären "Löjtnant Julio – en utlandssvensk” från 1980, sätter mamma Anna-Carin ord på sina känslor:

– Visst var vi lite skrämda av allt detta nya, denna ungdomsrevolt. Och att vår präktige, stadige och förståndige Svante skulle ha ryckts med. Man kände oro i botten men på samma gång menade vi att Svante, han vet nog vad han gör [...] Det var ju också så, att vi inte hade någon högre önskan än att det arbete som våra barn skulle ägna sig åt skulle vara andra till gagn.

I augusti 1974, efter nära ett år i gerillan, lämnade Svante Grände Sydamerika och återvände till Sverige och Tvååker. Men befrielsekampen var inte över och besöket blev kort.

– Svante sa på en gång att han skulle åka tillbaka, det var ingen diskussion. Han stannade i en månad, sen reste han tillbaka, berättar Anders Grände.

I ”Löjtnant Julio – en utlandssvensk”, berättar mamma Anna-Carin om lyckan att få ha sin son hos sig. Och om beslutet att inte försöka övertala honom att stanna.

ANNONS

– Vi visste att det var hans livsuppgift. Det var ett livsvillkor för honom att få fortsätta på den vägen. Och hur skulle vi då kunna vara så förmätna så att vi skulle säga ”Svante, är detta riktigt? Bli hemma.”

Hon fortsätter:

– Jag följde honom till stationen i Varberg när han skulle resa. Och det är självklart att det var oerhört känsloladdat, men efteråt när jag tänker tillbaka på den stunden så var det mera som om det var en far som hade sagt farväl till sin dotter än en mor till en son. Det var han som representerade styrkan och tryggheten, och inte jag.

Sköts till döds i Argentina

Innan han reste berättade Svante att någon skulle kontakta Anders en gång i månaden – en anonym röst i telefon som skulle bekräfta att Svante fortfarande levde.

Samtalen kom punktligt under ett års tid, men i oktober 1975 ringde aldrig telefonen. Svante, som på uppmaning av MIR hade gått med i Folkets revolutionära armé i Argentina, var död – skjuten i den argentinska provinsen Tucumán.

Anders Grände hade förlorat sin bror.

– Det var en stor sorg naturligtvis, även om det inte kom som någon överraskning. Svante klargjorde för oss ganska tydligt att han var med i en motståndsrörelse, med alla de risker det innebar. Vi visste ju att militären i Argentina var stenhård, att det var den politiska verkligheten.

ANNONS

Svante Grändes kropp återfanns aldrig, men i Tvååkers kyrka hölls en gudstjänst till hans minne.

– Kyrkan var fullsatt. Det kom hur mycket folk som helst, minns Anders.

Under sina år i Latinamerika skrev Svante Grände många brev till sina föräldrar. Ett av dem är daterat den 4 augusti 1973, en dryg månad innan militärkuppen. Missnöjet med Allendes reformer pyrde bland Chiles rika och privilegierade, och Svante såg mörka moln torna upp sig vid horisonten. Han förberedde sig för den annalkande stormen.

Självfallet önskar man att det inte ska komma till en blodig konfrontation [...] Men om historien är mänsklighetens långa och smärtsamma väg mot något vi kallar friheten måste vi också inse att ett nytt och rättvisare samhälle inte heller kan födas utan våndor. Och när ögonblicket är inne måste varje medveten människa inse sin roll och sin plikt.

ANNONS