Sibbarp – en gång ett aktat namn i volleybollens elitskikt

Minns ni när Sibbarp tillhörde eliten i volleyboll för damer? Inte? Under fyra säsonger slogs den lilla orten om poäng i högsta serien mot storheter som välkomnades till ett uppblåst plasttält med en ruggig nålfiltsmatta.

ANNONS
LocationTvååker||

Satt man i det kalla draget kunde du drabbas av nackspärr. Men det var inget gnäll. Volleybollaget Sibbarps JUF bildades ur den aktiva 4H-föreningen i bygden. Volleybollen var en stor del av lägren inom 4H och utbyten som skedde i inlandets Halland. I Sibbarp fanns flera talangfulla spelare, både på dam- och herrsidan.

Det finns flera gamla härliga klipp från tiden då Sibbarp slogs mot storheter som Tapper, Floby, Bromma och Sollentuna. Men minnena är på väg att falna. Dags att lösa det.

Sibbarp kom med i den tredje upplagan (1969/70) av volleybollens rikstäckande seriespel. Laget spelade hemmamatcherna i Tvååker. Spelåret 71/72 kom Sibbarp trea i södergruppen och det var en placering från en semifinal i slutspelet. Året efter kom en rikstäckande serie. Sibbarp hade bara sex lag före sig i hela Sverige.

ANNONS

Säsongen 1974/75 blev Sibbarp sexa i serien. Det året hade även Veddige Bollklubb (blev VK Veddige 1977) letat sig upp i högsta serien (Allsvenskan som sedermera blev Elitserien). Två av åtta lag i högsta serien var från Varbergs inland. Varbergs Bois fanns också i som volleybollag men blev Athos när Bois inte ville bedriva varken handboll eller volleyboll längre. Sibbarps pengar tog slut och Tandem Volley bildades inne i Tvååker 1975.

Mycket kan man hitta bland gamla utrangerade boktitlar och gulnade tidningsklipp. Det svåra är att hitta människorna som var med och minns. Vi har pratat med några.

Solgerd Eriksson var en av stjärnorna.

– Det är väl någon annan som sagt det…

Nåja. Hon var på vippen att komma med i landslaget. Men det stannade vid förberedande landslagsläger. Det stod och vägde mellan ett par och Solgerd blev inte vald.

– Det blev en viss syster Knape som tog den. Hon hette Gunilla.

Men det gick väl bra för laget?

– Vi var nära att slå ut Sollentuna. Sibbarp hade 700 invånare. Vi fick ett par förstärkningar och klarade oss bra.

Hur länge höll du på?

– Jag slutade våren 1985, men då spelade vi inte högsta serien. Jag gjorde tio år i högsta serien. Jag var i Bromma och Ätran.

Från Sibbarp till Bromma låter som en enorm omställning?

– Nej, jag hade inga problem med det, men det var inte bara för volleybollen. Jag sökte ett jobb i Stockholm och ville flytta dit. Här runt omkring (bor numera i föräldrahemmet Hinngården i Gödeby nära Ullared) var det mycket negativt om Stockholm. Jag ville passa på. Sibbarp skulle lösas upp och vi skulle gå till Ätran. Tänkte att jag hade ett bra läge att se hur det är i Stockholm och jag skulle fylla 25. Jag jobbade på Stockholms sparbank och var den mesta tiden i Vällingby men även i Tensta.

ANNONS

Vilken omställning!

– Det var inga problem att komma in i volleybollen. Det var mitt största intresse. Jag stannade i 2,5 år. Sen hade jag sett Stockholm. Jag flyttade tillbaka.

Men hur kunde Sibbarp av alla platser få ihop ett lag som gick så bra i riket?

– Vet faktiskt inte, men det var ju genom 4H. Vi tränade bakom Sibbarps skola på gräset.

Stig-Arne Skärbäck hette en ung man med ambitioner i herrlaget. De nosade i rikets nästa högsta serie. Även han kom in i idrotten efter en grund hos 4H. Han tog ett mer definitivt avsked med hembygden 1974. Stig-Arne (bror till Lennart Skärbäck) fick erbjudande att ta rollen som generalsekreterare i Svenska Volleybollförbundet – som 26-åring. Den förre basen hade avlidit och ersättare behövdes. Den historien får vi berätta om en annan gång.

Men vi letar oss tillbaka till 1960-talet då volleybollem slog rot i det svenska samhället tack vare baltiska flyktingar och en del polacker. Rötter slår rot i Sibbarp.

– Vi hade en liten åker bakom Sibbarps Bygdegård – i Risen – det var en kohage. Så vi fick skyffla bort koskiten innan vi spelade. Det fanns en del som lärde sig mer, gick instruktörskurser och lärde oss bland annat slå fingerslag. Vi var med i 4H-mästerskap, men vi blev äldre och flyttade in i det vanliga seriesystemet. Och så hade vi plasttältet på Övrevi.

ANNONS

Det känner vi till.

– Fy fan, det var hemskt. Det var asfalt med en matta på. Vi hade blödande sår på armbågar och knän som aldrig läkte. Som att slänga sig på sandpapper. När man skickade in bollen flyttade den sig i fläktdraget. Passningarna fick man anpassa därefter.

Artikeln har tidigare publicerats i Varbergsposten.

ANNONS