Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HN
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/1

Raphaels tro ger trygghet i satsningen hos Varbergs Bois

Fotboll är en del av livet för Raphael Ahlm. Att spela boll i Varbergs Bois är dock inte det absolut viktigaste i 18-åringens liv. – Fotbollen utgör en stor del av min vardag, men det är inte det absolut viktigaste, säger Raphael.

Det är inte särskilt vanligt att svenskfödda fotbollsspelare öppet talar om sin tro. Raphael Ahlm har inga problem med det. ”Öööh”, bröt och nonsens dominerar i omklädningsrummet i stället för att lyfta ens personliga läggning och att analysera det politiska världsläget. Eller är det en fördom?

– Jag tror att ungdomar generellt sett har svårare att gräva i existentiella tankar man har. Vad händer efter döden? Finns det en gud? Det har inte alltid varit självklart att man vill öppna upp sig. Det är tabu att vara ensam troende kristen i en klass eller fotbollslag.

18-åringen har spelat fotboll i Varbergs Bois sedan familjen flyttade hit från Älmhult. Just nu går han skadad. Det innebär stunder då många får tillfälle att fundera över sig själv och framtiden. De inre frågorna ställs. Vad vill du med din fotboll?

– Just nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag har fotbollen, jag jobbar här och har sökt några högskolor. Jag kom in på juristprogrammet i Umeå. Där uppe... Det är 100 procent studietakt så det är kanske svårt att kombinera med vardagen. När jag kom in tänkte jag att jag lyckats med någonting i alla fall, då övervägde jag att flytta dit, men pappa tog ned mig på jorden och tyckte att det var bättre att skaffa mer livserfarenhet och fortsätta med fotbollen.

Raphael har varit fotledsskadad sedan maj. Ändå känner han hopp och tro att lyckas med fotbollen, att ta en plats i truppen, att få ett allsvenskt kontrakt.

– Absolut, även om nivån har ökats ännu ett steg från Superettan till Allsvenskan, så är det svårare. En annan aspekt är att laget har så tajt matchschema. De är inte supermänniskor allihop i A-laget. Det ser man nu när båda mittbackarna är skadade. Sedan är det så att juniorerna inte ens fått sitta på bänken.

Raphael har inte bara spelat fotboll och varit framgångsrik med klubbkamrater som Liam Munther och Erion Sadiku som redan erövrat varsitt seniorkontrakt med Varbergs Bois.

Raphael Ahlm kommer från en familj med rötter i kristen tro – och morföräldrarnas Rumänien. På pappas sida hittar vi Raphaels farfar som flyttade från Gråbo (nordost om Göteborg) till Älmhult och var pastor i cirka 40 år.

Morföräldrarna ville fly till ett västland under 1980-talet som accepterade kristna värderingar. Raphaels morfar försökte fly från den rumänske diktatorn Ceausescus regim men hamnade i fängelse två gånger.

– En fruktansvärt intressant historia, men han berättar inte så mycket. Han är lite förtegen och vill inte dra upp historierna igen. Mormor har däremot berättat helt sjuka saker.

Raphaels mamma Gabriela kom därmed till Sverige som sexåring. Vid 20 års ålder hade modern träffat Raphaels blivande far. Morföräldrarna Johan och Dorina hade då redan avancerade planer på att flytta till USA. Skulle mamma med? Det blev förstås en konflikt som skulle lösas.

– Pappa gick klart polishögskolan och valde Varberg som tjänsteort.

Raphael var uppe vid Mariedal och hörde sig för var det var bäst att spela fotboll. Det blev Bois.

– Det var ett bra val. Vi var otroligt duktiga i vår 01-grupp, jag, Liam Munther och några andra. Vi var obesegrade de första två, tre åren i sjumanna och vann med 15, 20–0. På den tiden var det svinkul så länge man fick göra sina fyra, fem mål och sina målgester.

Visa någon? säger vi och den klassiska elefanten kommer fram med nypt näsa.

Kör du gesten fortfarande?

– Jag gör oftast inte så mycket mål.

Hur viktig är fotbollen?

– Fotbollen utgör en stor del av min vardag, men det är inte det absolut viktigaste. Jag kommer alltid till träningen för att ha det roligt. Jag har andra projekt som är viktiga, min tro. Kyrkan är bara en byggnad, men min tro på Jesus. Jag har svårt att se mig spelat fotboll fyra, till fem gånger i veckan i åldern 18 till 24 år. Jag gör nog något annat, men det kan ändra sig.

Till vardags är Raphael ungdomsledare i pingstförsamlingen.

– Det finns ingen konflikt på det sättet. Förr fick man inte spela kort på söndagar. Man skulle hålla på sabbatsdagen, som det heter. Jag kan prioritera som jag vill. Eftersom jag är med i en fotbollsakademi väljer jag fotbollen. De i kyrkan godkänner det. Det är inte bara kristliga termer som uttrycks på våra fredagskvällar med ungdomarna. Det är väldigt högt i tak. Vi sitter inte bara och ber som det ofta kan stereotypiseras.

Vad händer om du som siste man – för lagets skull – måste rädda situationen i en väldigt viktig match. En motståndare kommer fri, du har inte en chans på bollen och du står i valet att bryta ett och annat av buden? Spelaren fälls.

– Jag skadar alltså motståndaren? (Rafhael funderar länge). Det här blir en spekulativ situation som jag hoppas aldrig händer. Men i stundens hetta vet man aldrig. Då får jag vara den barmhärtige samariten och betala hans kostnader. Står det 3–2 till oss i en viktig match, tror jag att jag hade sänkt honom faktiskt. Sedan hade jag fått gå och bikta mig direkt efteråt.

Artikeln har tidigare publicerats i Varbergsposten

Fakta: RAPHAEL AHLM

Född: september 2001 i Älmhult.

Flyttade till Varberg: 2006.

Föräldrar: Thomas och Gabriela.

Fler nyheter om Varberg hittar du här

Superlokalt - här får du senaste nytt från ditt område

De senaste lokala bostadsköpen hittar du här