Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/3

Okända pärlan utanför Tvååkers samhälle

”Den mest underbara snällaste människan som gått i ett par skor”, ”Tvååkers absolut störta eldsjäl i många år”. De berömmande orden fann vi i Facebookgruppen Nya händer i Tvååker. Självklart blev vi nyfikna på att träffa den omskrivne, Uno Larsson.

Mobiltelefonens GPS slutar att hjälpa till vid Strömma farmlodge. Det går inte att söka på slutdestinationen Strömma damm. Den sista biten får jag via telefon lotsas rätt med hjälp av Uno Larssons hustru Lisbeth.

Tio minuter försenad hittar jag slutligen den lilla röda klubbstugan vid Strömma damm.

Uno Larsson sitter utanför och väntar. Solen tränger stundtals igenom molnen, en fin höstdag. Det syns genast att Uno trivs här. Men så är han ju också uppvuxen ett stenkast från dammen.

– Jag är född på Råmärket, ett gammalt torp med sju tunnland jord. Där födde mina föräldrar upp åtta ungar, kan du tänka dig? Men vi gick aldrig och la oss hungriga. Vi hade kor, grisar, höns, gäss - hela cykeln. Vissa år var det knapert men då fick man antingen låna av grannarna som hade lite mer eller så köpte vi, säger Uno Larsson.

Han har varit ordförande i Tvååkers sport- och fiskevårdsförening sedan starten 1989.

Under början av 1990-talet var sportfisket stort. Medlemsantalet var i ständigt stigande de första åren och nådde något år runt 200.

– Vi fick den förste svenska mästaren 1991 (Johan Johansson), bara två år efter att vi hade bildats. Då hade vi en drös av unga som inte höll på med fotboll eller innebandy. Vi hade stora framgångar, säger Uno Larsson.

Det glänser från medaljskåpet, allt från SM-pokaler till vinster från lokala mindre tävlingar.

De senaste åren ligger medlemsantalet stadigt på mellan 110 och 130 medlemmar. Det som oroar en aning är åldersfördelningen.

– När vi bildade klubben hade vi som mål att 60 procent av våra medlemmar skulle vara ungdomar och 40 procent äldre. Nu har det svängt över så det är tvärtom. Det är inte bra, säger Uno Larsson.

Är det för mycket annat som lockar?

– Ja, dels det. Sedan är vi äldre uppvuxna på ett annat sätt. Vi hade ju tålamod till att sitta och vänta på att fisken skulle nappa. Nu hinner barnen knappt kasta ut innan de undrar varför det inte händer något.

Uno Larsson är en eldsjäl som brinner för trakten och människorna på orten.

– Framför allt människorna. Det är a och o. Det jag ser som lite negativt i samhället i dag är att vi har gått från en vi-anda till en jag-anda. Man hör nästan aldrig att det är vi längre. Men här i klubben drillar vi in det.

Något han önskar är att fler ska få upp ögonen för Strömma damm som naturområde.

– Tänk om alla visste om det bara. Det är många Tvååkersbor som inte varit här. De som kommer hit första gången blir hänförda och säger ”Vilken pärla ni har här”. Och det har vi. Vi talar om för dem att de får komma hit och vara här hur mycket som helst. Här finns flera grillplatser, säger Uno Larsson.

Själv har han fyllt 78 men har inga planer på att lägga av.

– Jag har haft krångel med hjärtat, men fisket är en livsstil som jag ska fortsätta med så länge jag orkar. Jag har haft tur som har fått en underbar fru, det får du gärna skriva. Hon ställer upp till hundra procent och stöttar mig i det här.

Artikeln har tidigare publicerats i Varbergsposten