Naimi, 78, från Varberg räddad av barnfamilj: ”Änglar finns”

Tunt klädd, i minusgrader och hård blåst, blev 78-åriga Naimi Eriksson utelåst. Rädd och kraftigt nedkyld vandrade hon runt i det sovande kvarteret i över två timmar.
En morgonpigg barnfamilj blev hennes räddning.
– Det är tack vare dem som jag lever, säger Naimi.

ANNONS
|

Söndagen den 20 november vaknade Naimi Eriksson tidigt hemma i lägenheten i Breared. Hon bryggde sig en kopp kaffe, och strax efter klockan fem på morgonen gick hon ut för att röka en cigarett .

– Men när jag skulle gå in igen upptäckte jag att jag inte hade någon nyckel. Det var fruktansvärt kallt och blåsigt, och jag hade inte mycket kläder på mig, berättar Naimi.

Hon tryckte på sitt trygghetslarm, men inget hände. Hon knackade på nedervåningarnas nedsläckta fönster, utan att någon vaknade. Hon ropade på hjälp, men ingen hörde.

– Det enda jag tänkte på var att jag inte fick sätta mig ner, så jag gick runt, runt, runt. Fram och tillbaka. Jag var panikslagen, och så frusen att jag trodde att min sista stund var kommen. Jag grät och bad till Gud att Han skulle hjälpa mig.

ANNONS

I över två timmar vandrade Naimi runt i kvarteret, allt mer nedkyld.

– Det var det mest fasansfulla jag någonsin har varit med om. Jag har aldrig varit så kall i hela mitt liv, säger hon.

”Som att komma till himmelriket”

Men i ett av husen har en lampa nu tänts. Precis som Naimi är 1,5-åriga Maja morgonpigg, och i köket står mamma Malin Ottosson och förbereder söndagsfrukosten.

– Och så ser jag att det är någon därute som går fram och tillbaka med rullator. Det är en äldre dam som jag känner igen, hon brukar röka en cigarett då och då utanför porten mittemot, berättar Malin.

– Jag vet inte hur många minusgrader det är ute, och det blåser ordentligt också. Hon verkar helt ensam, och jag får så ont i hjärtat.

När Malins sambo Eric kommer ner till köket berättar hon om damen med rullatorn, och ber honom att gå ut och höra om hon behöver hjälp.

Naimi berättar:

– Jag hade börjat förlora känseln i händerna och benen, de domnade bort. Och då kommer den här killen och bjuder in mig till sin familj. Deras lilla pojke sprang och hämtade filtar som de virade in mig i, och så gav de mig varmt kaffe och smörgåsar.

ANNONS

– De var så måna om mig. Det var som att komma till himmelriket.

Hyllas på Facebook

Malin och Eric hjälpte Naimi att informera hemtjänsten om vad som hade hänt, och så småningom kom de och öppnade porten.

Samma dag la Naimis dotter ut ett meddelande i en lokal Facebook-grupp, för att tacka de okända människor som hjälpt hennes mamma. Naimi mindes namnen på familjens små barn, men inte på deras föräldrar.

Reaktionerna på inlägget blev massiva. I skrivande stund har det delats över tusen gånger, och i kommentarsfältet avlöser hyllningarna varandra.

”Man blir tårögd”, skriver en person.

”Tur det finns så fina människor i vår stad”, skriver en annan.

Så småningom nådde inlägget även Malin och Eric, och Naimi har fått överräcka en blomma som tack för deras insats.

– Det är tack vare dem som jag lever. Nu vet jag att änglar finns, säger hon.

ANNONS