Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/3

När den ”onyttiga” idrotten fick fotfäste i Varberg

Sportjournalisterna är sig lika – eller? Vi tar er med på en vandring bland referaten bland signaturer som ”Jocke” och ”M”.

Sportens inmarsch i tidningsspalterna var besvärlig. Det var ingen självklarhet att det skulle finnas sport i tidningarna förr i tiden. Idrott sågs inte tillräckligt fint. Men idrotten tog så sakteliga mark i de lokala bladen. När Harry Hjörne tog över Göteborgs-Posten under 1930-talet ville han nå folket och det folkliga.

Hur gör man det? Jo, skriver om det folk är intresserade av. Inte en korpmatch saknades i redovisningen. Folk vill läsa om sig själva. Det blev tidningens räddning. Harry angav tonen.

Men det fanns kritiska röster. Idrotten ifrågasattes. I en ledare från Varbergsposten, daterad den 8 september 1924, var rubriken ”Stärkande idrott eller upphetsande sport?” Bland annat ifrågasattes de nyss avslutade OS i Paris.

”Betecknande är ävenledes, att man använder orden ”strid” och ”seger” om dessa tävlingar och därmed synes vilja betrakta dem som en sorts bättre slagsmål mellan de olika nationerna...Redan ganska länge har man nödgats bevittna, att en oroväckande stor mängd ungdomar nonchalant dekreterat, att fotbollssparkning vore ”mycket livare” är den ”tråkiga” gymnastiken. Blir deras håg alltmera inriktad på internationella tävlingar, med det egna landets heder och ära som insats, kommer nog gymnastiken jämte annan nyttig idrott att te sig ännu tråkigare. Tjugo sparka och några tusen se på, upphetsade till hysterisk lidelse – det är ingen glädjande framtidsbild

Vi kan väl konstatera att det är svårt att förändra folkets vilja.

Att gå på fotboll när Varbergs Gif spelade i Sydsvenskan kostade en krona. Det motsvarar 27 kronor i dagens penningvärde.

Det gick inte att sluta bry sig om att så många var engagerade i fotbollsklubbar som poppade upp i nästan varje ort.

Det är en fröjd att läsa gamla klassiska matchreferat. Man kan väl säga att det har ändrat sig en hel del. Här kan man snacka om personligheter. Och det var en rätt personlig relation till spelarna. Här skrivs om ”Lalle” och ”Vår egen Lasse fick understundom tag i bollen...”

I en match mot Falkenberg skrev Varbergsposten ”Falkenbergs målvakt hade som vanligt turen med sig”.

Utsända reportrar kunde dock visa empati efter bortamatcher, som mot Lund ”i andra halvleken tog resetröttheten ut sig hos varbergsspelarna ganska märkbart.”

Och så en salva till publiken: ”Lundapubliken var mycket oförstående och partisk...” Ni kan läsa mer i klippet här bredvid från 12 september 1924.

Skribenterna var rätt hårda i sina omdömen. Det här skrevs i samband med Varbergs Gif 0–3-förlust mot Halmstads BK i oktober 1924: ”att sätta Rylander som halvback var ju dömt att misslyckas i förväg...Berntsson ska gå in mer för laget. Hans uppvisning för dribbling tjänar i regel endast motparten på” .

Det var som synes härligt och uppfriskande ärligt redan då.

24 oktober 1924 mötte Varbergs Gif IFK Borås i en träningsmatch. Det lär inte ha varit så mycket snack om saken. Planens beskaffenhet var tydligen inte av bästa klass. Konstgräset var liksom inte påtänkt.

Så här skrev VP för 95 år sedan enligt pseudonymen ”M.”: ”Planen var i uruselt skick och såg, efter tio min. spel, ut som ett regemente kavalleri ridit över densamma.”

IFK Borås fick också en salva: ”Boråsarna voro hårda, kraftiga spelare, men hade inget system alls...backarna voro svaga...De flesta spelarna sågo också efter matchen ut som lergubbar”

Har något förändrats egentligen?

Artikelserien har tidigare publicerats i Varbergsposten