Vi sitter hemma vid köksbordet hos Maria Wildheim på Hästhagavägen. En renovering "påtvingade" en vindsröjning. Maria skänkte föremål till Hallands kulturhistoriska museum som i sin tur tipsade VP. Massor av minnen hittar fram i dagsljuset. Det blir en spännande resa kring Maria Wildheims brokiga historia. Och det är inte lätt att hänga med. Hennes 70-åriga liv har fler beståndsdelar än många andra hinner med.
Maria föddes under föräldrarnas semestervistelse i Varberg. Familjen var bosatt i Huskvarna innan alla möbler fraktades till Sao Paolo. Fadern hade fått frågan om att bygga upp Monarkkoncernens fabrik i Brasilien.
I december 1958 kom de hem efter mellanlandning i Florida. De hyrde en cabriolet, hälsade på släktingar i Connecticut och tog sig till New York och fick plats på m/s Kungsholm och mot Göteborg.
– Farmor hade ordnat en lägenhet på Slottsgatan på Platserna. Där stannade vi tills vi fick en lägenhet på Bandholtzgatan 17B.
Det blev ingen lugn omstart på svensk mark. Pappan drog vidare till USA och lämnade familjen. De syntes sporadiskt men Maria gjorde ett längre besök hos sin far 1969. Maria hade gått ut Flickskolan, av en slump vid samma tid som månlandningen.
Vi sovrar en del kring Marias alla upplevelser. Vi går tillbaka till kring 1960 när kiosken drevs av farmor Gerda. Maria fanns ofta på plats i den enkla verksamheten, mest för att bada.
– Det fanns ingen elektricitet, men hon hade ett fotogenkök och vatten. Det fanns en lucka i golvet där hon kunde ha grädde och läskflaskor. Särskilt viktigt var det när Träslövs fotbollspojkar skulle komma. De ville ha landgångar med ost och de var så goda. Det var så mysigt, minns Maria.
Fick du hjälpa till?
– Jag fick vakta luckan när farmor skulle gå på dass. Det låg precis jämte järnvägen. Det var hennes egen torrtoa. När tåget rusade förbi så skakade det i hela dasset.
– Minns att jag en gång fick stå i luckan när hon skulle dit. Jag visste ingenting. Jag sålde, men jag vet inte om jag tog rätt pris. Hon hade pengarna på ett uppochnedvänt kartonglock och jag kunde inte räkna så bra.
Maria fick välja vad hon ville ha som lön.
– Jag fick bara ta en sak och helst ville jag ha lakrids. Det fanns bara en liten bit, så jag tog den största chokladkakan med fyllning. Då blev hon lite sur faktiskt. Den kostade nog två kronor men smakade inte så gott...
Gerda drabbades av åldersdiabetes. Då fick barnbarnen fungera som provsmakare när leverantören visade sitt utbud.
Artikeln har tidigare publicerats i Varbergsposten
