Mona Johanssons konst ”värd att uppmärksammas”

Det är sex år sedan som Mona Johanssons konst ställdes ut i Varberg senast. Nu hyllas hon på Hallands konstmuseum i Halmstad. – Jag tycker att hon är värd den lilla uppmärksamhet hon får nu, säger vännen och före detta galleristen Bengt Frihd.

ANNONS
|

Mona Johansson (1924-2010) från Göteborg är ett välbekant namn för de flesta varbergare. Under mer än trettio år tillbringade hon sina somrar i staden och skildrade den i okomplicerade och kärleksfulla bilder. Hennes konst hänger i många hem och är omåttligt populär hos den lite äldre generationen.

Utrustad med kol, färg och staffli syntes Mona arbeta framför stadens mer bedagade kåkar och husväggar. Hon hade en fast punkt på torget där hon ofta sålde sina verk.

Men är hennes konst på väg att falla i glömska? Bengt Frihd, som i många år drev Bildgalleriet, menar att så är fallet.

– Det är många nyinflyttade i Varberg. De gamla konstnärerna faller lite i glömska, säger han.

ANNONS

Livslång kompis

Mona Johansson träffade han första gången 1964, långt före att han startade Bildgalleriet 1977.

– Jag träffade henne genom Varbergskonstnären Rolf Börjesson, som också är lite bortglömd. Sedan blev hon en livslång kompis, jag var med henne från början till slutet.

Utan Monas uppmuntrande ord hade det kanske aldrig blivit någon galleristkarriär för Bengt.

– Hon buffade på mig mycket. När det kom på tal att Rolf Börjessons ateljé skulle bli ledig så satt Mona bredvid. ”Men Bengt, jag lånar dig 10 000”, sa hon. Jag behövde inte låna dem, men hon bidrog till att jag startade det i alla fall.

”Fantastiska kolteckningar”

Flera av Mona Johanssons originalmålningar har donerats av Bengt Frihd till Hallands kulturhistoriska museum i Varberg. Mycket av hennes konst finns kvar i stan, men hon finns även representerad i Moderna Museet och Nationalmuseum.

Fram till den 26 september ställs delar av Mona Johanssons verk ut på Hallands konstmuseum i utställningen ”Små ting, och stora” som syftar till att lyfta fram konstnärer som lite fallit i glömska.

– Hennes kolteckningar är så fantastiska, det är en slags svärta som också signalerar att det är en svunnen värld på något vis. Den är borta. Kanske var Monas styrka just att vara precis den här rivningsvågen som skedde över hela Sverige. Att skildra de här miljöerna och innergårdarna bara något år innan de försvinner, säger Annelie Tuveros, intendent för utställningar på Hallandskonstmuseum.

ANNONS

Artikeln har tidigare publicerats i Varbergsposten

ANNONS