Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/11

Mikael försvann för 17 år sedan: ”Ovissheten är värst”

Mikael Ivarsson gav sin fyraåriga dotter och sin ofödde son varsitt ankarsmycke i guld. Sedan försvann han spårlöst. I 17 år har familjen plågats av frågan: vad hände med Mikael?
– Jag är beredd att ta vilket besked som helst, säger mamma Lena Ivarsson.

Linda Flores kramar om sin mamma Lena. De står på en liten höjd på familjens mark i Tångaberg utanför Varberg. Framför dem breder havet ut sig. Platsen har blivit familjens samlingspunkt och andningshål. Här finns en mysig grillplats med små träbänkar och en grillkåta.

Sedan i vintras ligger där också en större sten som liknar kartbilden över Afrika. På stenen är namnet Mikael, ett ankare och datumet 25/7 2004 inristat. Där är även en streckad linje över Mikaels motorcykelfärd från Kapstaden upp genom Afrika.

– Han älskade havet, så det kändes rätt att lägga stenen här. Det känns som om han är med oss nu, säger Lena.

– När vi fått hit stenen, så har det blivit en annan närhet. Vi träffas säkert här en gång i månaden, säger Linda.

Familjen plågas av Mikaels försvinnande

Det har snart gått 17 år sedan Lenas son och Lindas bror Mikael Ivarsson försvann från Varberg. Familjen har sedan dess kämpat, hoppats, gråtit och letat. Linda har förlagt sina semestrar i länder där hon tänkt att Mikael kanske kan finnas. Lena har besökt varenda siare och spådam i Sverige för att få ett tecken. Och varje gång det har hittats ett lik har de hört av sig till polisen, kan det vara Mikael?

– Det är som ett stort hål i allas hjärtan. Men vi kommer aldrig ge upp, säger Linda.

År 2004 skulle Mikael Ivarsson fylla 30 år. Han hade en liten dotter på fyra år och hade nyligen köpt ett hus i Tofta utanför Varberg. Han älskade äventyr, hade åkt motorcykel från Kapstaden till Sverige och seglat över alla världens hav. Till vardags arbetade han som maskinist på Stena Line. Han älskade att hitta på roliga saker med sin dotter och hade en extra nära relation till sin tre år yngre syster Linda.

– Vi stod varandra nära och han brukade alltid berätta saker för mig, säger Linda.

Lena Ivarsson fick besök av Mikael dagen innan han försvann. ”Då var han som vanligt. Men om man mår riktigt dåligt och tänker göra något kanske man inte berättar det för sin mamma”, säger hon. Bild: Dick Gillberg
Lena Ivarsson fick besök av Mikael dagen innan han försvann. ”Då var han som vanligt. Men om man mår riktigt dåligt och tänker göra något kanske man inte berättar det för sin mamma”, säger hon. Bild: Dick Gillberg

Det som möjligtvis gnagde Mikael vid den här tidpunkten var att han och dotterns mamma gått isär och att han träffat en annan kvinna som blivit gravid, något han inte riktigt var beredd på. Mikael hade varit orolig och lite nere över livssituationen.

– Men han skulle aldrig lämna sina barn frivilligt på det sättet. Det känns bara konstigt, slår Linda fast.

Dottern skulle inte säga något om smycket

Det finns ändå tecken på att allt inte stod rätt till dagen då han försvann den 25 juli 2004. Han ringde sin ex-sambo och sa bestämt att hon skulle hämta upp deras dotter omedelbart. Han sa inte varför. När dottern senare satt tillsammans med sin mamma tog hon upp ett ankarsmycke i guld och sa: ”Jag fick den av pappa, men jag skulle inte säga något”.

Ett liknande smycke lämnade Mikael också till sin blivande son genom att lägga in det i brevinkastet där den gravida kvinnan bodde.

Ex-sambon blev orolig och ringde Mikael som inte svarade. När mamma Lena fick kännedom om sonens märkliga agerande fick hon en dålig känsla och lämnade Tommy Körberg-konserten på Fridas omedelbart.

Men Mikaels hus stod tomt. Kvar låg lite oöppnad post, alla hans kläder och pass. Dagen efter hittades hans bil parkerad i centrala Varberg. De kunde också konstatera att han tagit ut 5 000 kronor från sitt konto.

Någon dag senare lyckades operatören få fram uppgifter om att hans mobil lämnat signaler i södra Norge. Men där slutar de sista spåren efter Mikael.

Lena kritisk till polisens inställning

Lena gjorde en polisanmälan dagen efter försvinnandet. Men något pådrag efter försvunne Mikael blev det inte. Polisen i Varberg menade att Mikael var en myndig person och att han inte behövde berätta för sina föräldrar vad han skulle göra.

– Det var som att de la ett lock över det. De var så fruktansvärt nonchalanta. När vissa personer försvinner blir det ett väldans pådrag, nu hände ingenting. Varför är det så?, säger Lena.

De poliser som arbetade då har alla gått i pension. Men i dag finns en särskild grupp som arbetar med försvunna personer och dödsfall i Halland. Lars-Gunnar Perlinger är kriminalinspektör och ingår numera i den gruppen. Han förklarar hur polisen agerar när en person försvinner.

– Man gör en bedömning från fall till fall. Är det en vuxen person där det inte finns uttalad suicidrisk eller diagnos så blir det inte samma sökinsats. För folk får försvinna. Men handlar det om äldre eller yngre personer, då blir det större sökinsatser, säger han.

När vissa personer försvinner blir det ett väldans pådrag, nu hände ingenting. Varför är det så?

Perlinger berättar att bara under maj har de fått in nio anmälningar om försvunna personer, samtliga har kommit till rätta dagen efter. I dag har de sex ärenden med försvunna personer, fyra mer aktuella och två lite äldre fall där Mikael är en av dem som fortfarande är försvunnen.

En något märklig detalj som familjen Ivarsson inte fått klarhet i är en uppgift från polisen att Mikael ska ha noterats anträffad den 21 februari 2005. Men någon vidare information fick de inte ut. Lars-Gunnar Perlinger kan nu reda ut den noteringen.

– De har valt att avlysa honom (att han frivilligt försvunnit), av okänd anledning, och då blir det tyvärr att han anses anträffad i systemet. Men han är alltså inte anträffad. Han är fortfarande försvunnen, säger han.

Efter vårt samtal tog Lars-Gunnar Perlinger kontakt med Lena. Tanken är att ta DNA från henne för att kunna matcha Mikaels om han dyker upp i polisens system framöver.

Mikaels syster Linda och mamma Lena kramar om varandra vid minnesstenen. Linda och Mikael stod varandra nära: ”Han skulle inte lämna barnen frivilligt”, säger hon. Bild: Dick Gillberg
Mikaels syster Linda och mamma Lena kramar om varandra vid minnesstenen. Linda och Mikael stod varandra nära: ”Han skulle inte lämna barnen frivilligt”, säger hon. Bild: Dick Gillberg

För familjen Ivarsson har åren av ovisshet varit svår. Lena, Linda, Mikaels pappa Ingemar och bröderna har alla hanterat Mikaels försvinnande på olika sätt. Men ingen av dem vill ge upp tanken på att han en dag ska återvända vid liv.

Det läks med åren heter det, men i ett sådan här fall gör det inte det. Vi har ingen kropp.

– Man lever på hoppet, att det ska bli en lösning någon gång. Men det är svårt att sätta ord på det. Man kan nog inte leva sig in i den här situationen om man inte varit med om det, säger Lena Ivarsson och fortsätter:

– Det är jobbigt att inte veta något. Vi har levt med det här i 17 år, det tar på krafterna. Det läks med åren heter det, men i ett sådant här fall gör det inte det. Vi har ingen kropp. Hade vi bara vetat vad som hänt, då kan man ta det och börja bearbeta.

Trodde Mikael skulle dyka upp

Syster Linda börjar ändå allt mer förlika sig med tanken att Mikael inte är vid liv.

– Ena dagen känns det som han är död men andra dagen har man hoppet om att han lever. Är han någonstans får han ha det bra där han är. Så länge man inte sett något lik är det väldigt svårt att säga att någon är död, säger hon.

Första tiden trodde familjen att Mikael skulle dyka upp i samband med olika högtider. Men efter några år gav de upp den tanken. De har ändå svårt att ta in varför han så plötsligt försvann.

– Vi vet ju fortfarande ingenting. Var det frivilligt? Var det någon som gjort något mot honom? Vi är en ganska tajt familj och har inga hemligheter, säger Lena.

Linda funderar på om Mikael råkat i trubbel på något sätt.

– Han jobbade på färjan, han har kanske sett något där i lasten och blivit hotad. Han kanske kände att han var tvungen att försvinna. Det känns konstigt om han skulle lämna frivilligt, säger hon.

Vi tar ofta fram gamla grejer från honom, bland annat kort på honom.

Ingen av dem tror att Mikael tagit sitt liv.

– Han är en stark person och klarar av mycket. Han skulle inte lämna sin dotter, det är inte hans grej, menar Linda.

De har länge väntat med att dödförklara Mikael. Men i början av året ringde de Skatteverket för att ge det definitiva beskedet. Då fick Lena Ivarsson ett märkligt svar.

– Han var redan dödförklarad, det hade gjorts för fem eller sju år sedan. Men vi vet inte hur det gick till, det känns jättemärkligt, säger hon.

Familjen hoppas få in tips

Mikaels båda barn har nu vuxit upp och är 21 respektive 17 år. Att växa upp utan sin pappa har inte varit lätt. Men familjen har hela tiden varit måna om att prata om Mikael.

– Vi tar ofta fram gamla grejer från honom, bland annat kort på honom. Vi vill inte att de ska vara något hemligt, han är en naturlig del av familjen, säger Lena.

Mycket av hans grejer som fanns i huset valde de att magasinera.

Lindas barn är i samma ålder som Mikaels dotter och de umgås mycket tillsammans. De kommer ofta förbi och äter mat hos mormor/farmor Lena.

– Man har ju en bit kvar av honom, två barnbarn i alla fall. Och man märker på pojken, i rörelser, att han är lik Mikael, ler Lena.

Utöver ständig kontakt med polisen har familjen tidigare legat lågt med Mikaels försvinnande. I mitten av 2000-talet fanns inte sociala medier på samma sätt som i dag och inte heller Missing People. Det är först nu Linda och Lena känner att de orkar prata öppet om försvinnandet.

Och någonstans finns en förhoppning att uppmärksamheten genom tidningen ska ge något litet spår på vad som kan ha hänt Mikael.

– Kanske att någon vet något som de sitter inne med. Har någon tips får de gärna ta kontakt med oss eller er på tidningen. Vi kommer aldrig att ge upp, säger Linda.

I många år fick Lena handskas med myndigheter. Skattemyndigheten hörde av sig och ville ha in Mikaels deklaration. ”Han kan inte lämna in den, jag vet inte var han är”, sa Lena. ”Då får du väl leta upp honom”, fick hon som svar. Bild: Dick Gillberg
I många år fick Lena handskas med myndigheter. Skattemyndigheten hörde av sig och ville ha in Mikaels deklaration. ”Han kan inte lämna in den, jag vet inte var han är”, sa Lena. ”Då får du väl leta upp honom”, fick hon som svar. Bild: Dick Gillberg

Fler nyheter om Varberg hittar du här

Superlokalt - här får du senaste nytt från ditt område

De senaste lokala bostadsköpen hittar du här