När det tvåsitsiga elflygplanet landar är det främst två saker som slår mig. Först och främst – så litet det är. För det andra – vad tyst det är.
Vetskapen om att jag inom ett par timmar ska få bli första varbergare att åka med i ett elflygplan kittlar. Jag går fram för att hälsa på piloten Rickard Carlsson, men han hinner knappt öppna dörren till planet innan han omringas av ett tiotal personer med tusen frågor. ”Hur långt kan man flyga?”, ”vad väger batterierna?”, ”hur fort går planet?”.
Det är inte bara jag som är nyfiken. Bengt-Erik Svensson, vice ordförande på Varbergs flygklubb, skiner upp som en sol när han ser planet landa. Om ett par år tror han att klubben mycket väl kan äga ett eget elflygplan.
– Just det här planet har lite för kort räckvidd för att vi ska tycka att det är riktigt intressant, men de flygplan som ligger i prototypstadiet klarar mer. Vi önskar ett tvåsitsigt plan som kan flyga två timmar med reserver.
För det är just laddning av batterierna och den korta flygtiden som är utmaningen. Planet, ett Pipistrel Velis Electro, som är byggt i Slovenien väger mindre än en halvt ton och då är en tredjedel av vikten två batterier. Att ladda dem från helt urladdat till fullt tar cirka två timmar. Fulladdade batterier ger i sin tur en halvtimmes flygning (den maximala flygtiden är 62 minuter, men det finns strikta krav på säkerhetsmarginaler).
Vid 14-tiden är det dags att hoppa in i planet. Rättelse. Det är dags att hasa sig in i planet.
– Rumpan först, sedan drar du dig in mot sätet. Snyggt, säger piloten Rickard Carlsson.
Med en otrolig elegans lyfter jag därefter benet över styrspaken (eftersom planet används till skolflyg finns det reglage och spakar på båda sidor av planet). Jag är på plats.
Det är en lite speciell känsla att lägga hela sitt öde i en ensam pilots händer. Men nervositeten infinner sig märkligt nog aldrig. Rickard Carlsson är Sveriges första certifierade elflygare och elflyglärare. Han har en lång erfarenhet av pilotyrket och ger ett lugnande intryck.
Klockan 14.25 är det dags för SE-KWH att lyfta söderut, mot Morup. En flygtur på knappt 15 minuter. Rickard drar själv fram planet till startbanan innan det är dags att lyfta. Rickard slår på färddatorn. Kontrollerar säkringar, roder och andra reglage.
Även om planet är tystare än bränsledrivna plan slås jag av att det inuti faktiskt låter mer än vad jag förväntade mig. Det är inte så konstigt. Att ta ett litet plan 500 meter upp i luften och att hålla en hastighet av 160 kilometer i timmen kräver rejält med kraft.
Uppe i luften börjar magin. Varbergs fästning skymtar på min vänstra sida. En hösttrött sol trotsar molnen och speglar sig i Kattegatt till höger.
Frihetskänsla blir inte större än så här.
Artikeln har tidigare publicerats i Varbergsposten.
Fler nyheter om Varberg hittar du här
De senaste lokala bostadsköpen hittar du här