Janas föräldrar lämnade Östergötland när hans mamma Birgitta fick jobb på sjukhuset i Varberg. Hans pappa Sigge var metallarbetare och grävmaskinist. Politik diskuterades aldrig hemma.
Såväl Janas mor- som farföräldrar var jordbrukare. Att han blev socialdemokrat blev en självklarhet efter gymnasiet.
- Jag blev snabbt fackligt medveten. Efter det hade ingen lyckats värva mig till centern.
Första året i gymnasiet hände något som kunde fört in honom på fel väg. Han och två kompisar planerade ett rån.
- Vi skissade på hur vi skulle gå tillväga. Från min sida fanns det inget större allvar bakom. En konkret handling blev det när en av de andra två tog bussen till Skällinge och utförde rånet. På kvällen visade Västnytt ett inslag, kompisen skrattade och jag förstod vem som utfört kuppen.
Brottet klarades upp och polisen hämtade ett hagelgevär och en älgstudsare, som använts vid rånet, hos Jana Nilsson. Han slapp rättegång.
- För mig innebar händelsen ett uppvaknande. Jag var chockad över att jag var så nära att hamna snett.
Janas fackliga engagemang startade efter en dispyt när han jobbat två månader på Monark. Han fick erbjudandet att börja som plåtslagare på underhållet. Han skulle få lämna fabriksgolvet.
- Ett drömjobb. Fritt och skapande. Jag gillar att arbeta med händerna, säger han.
Glädjen grumlades dagen därpå.
- Jag beordrades fylla en vakans i maskinhallen och var både besviken och irriterad över att behöva flytta runt.
Jana stegade upp till chefen för att läsa lagen för honom.
- Jag sa att han inte kunde göra så här utan att förhandla först. Chefen kunde avtalstexterna mycket bättre än jag och stod på sig. Han kallade in Monarks klubbordförande som gav honom rätt.
Det kokade i 20-åringen.
Med en ordentlig smäll i dörren lämnade Jana Nilsson rummet.
- Det kändes pinsamt att jag sagt något som var fel. Jag bestämde mig för att gå en facklig grundkurs.
Han blåste liv i avsomnade SSU där han blev ordförande och jobbade med ungdomsfrågor inom LO, höll fackliga kurser och studiecirklar, invaldes i kommunfullmäktige, blev ordförande i Metall i Halland och ombudsman för LO-distriktet Halland-Älvsborg.
Sedan fem år är han ombudsman för Metall.
I dag, som en av Varbergs mest inflytelserika politiker, vill han rensa ut historien om bankrånet som ett lik i garderoben istället för att det senare skall dyka upp som en surdeg.
- Flera Varbergsbor i min ålder vet vad som hände, jag har rett ut det med partiets verkställande utskott. Alla i partiet känner inte till det men jag informerade Kaj Berntsson för länge sedan.
- Men det är inget som en far gärna berättar för sina barn.
Facket, politiken, barnen och sambon upptar det mesta av Janas tid.
- Den lilla fritid jag har gillar jag att tillbringa i naturen och åker gärna iväg med husvagnen.
I år har det inte blivit något vildmarksliv. Han och sambon Åsa har bytt en bostadsrätt mot ett parhus på Sollyckan.
Jana Nilsson vill att Varberg tar ett ansvar för den otrygghet många känner genom att en mindre grupp drogande ungdomar härjar på stan.
- Vår metod går inte ut på att straffa. Kommunen måste ta ett större ansvar. Vi vill återinrätta fältassistenter.
Jana Nilsson säger att han aldrig haft som mål att bli kommunalråd.
- Många har tryckt på, någon gång skall ju Kaj sluta. Men jag har aldrig kämpat mig till ett uppdrag. Sedan länge har jag även tillfrågats om jag vill ställa upp på riksdagslistan. Det känns hedrande och hade varit ett roligt uppdrag men familjen går före.
Jan blev Jana när han var ny i Håstensskolan.
- Jag satt som på nålar bredvid mina nya klasskompisar och drog till med att jag kallas för Jana. Sedan dess är det ingen som kallar mig för något annat.
Inte ens på valsedlarna står det Jan Nilsson, som han är döpt till.