Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/1

Krogkungen som la till i hamnen

Stefan Andersson är en välkänd herre för de som tagit del av stadens restaurangliv. Redan på 1980-talet började eran i Varberg. Faktum är att Stefans resa startade tidigare än så – i Göteborg.

Stefan växte upp i Stamnared men lockades av annat. Bland annat var han en av initiativtagarna till Stamnareds Hockeyklubb, klubben som efter många turer blev dagens Varberg Vipers.

Men nu handlar det om mat. Innan Stefan kom in i lumpen började han på restaurangskola i Göteborg. En av hans första arbetsplatser blev La Provencale (Chapmans Torg, nära Tysklandsterminalen). Det var en restaurang som hängde på den franska trenden som drogs till Sverige via den franska matvågen. Leif Mannerströms restaurang Johanna var den tidens franska banbrytare i köket.

– Vi hade två, tre sittningar varje dag och jag jobbade som kockelev och jobbade där i två år.

Som ung man hittade han hemåt. Han kom under tiden i lumpen i kontakt med Ladislav Erdedi (då även fotbollsspelare i Varbergs Gif).

– Han tjötade på mig att jag skulle börja på Coq d’Or (numera Grappa). Han hade köpt restaurangen av Bernfried Steen. Efter ett tag ville Ladislav arrendera ut det. Han hade andra planer. Då tog jag och Viola Johansson över det.

Viola är också bekant, för alla som varit mullebarn, som Varbergs kanske mest kända skogstroll.

– Jag var 23 då och hon var 50. Han (Ladislav) tyckte att det var en bra mix – och det var det.

Coq d’Or blev snabbt känd som den enda stora och riktiga restaurangen.

– Vi var väl det första stället som började laga mat på riktigt.

Knopen fanns, men där var inte alltid maten i centrum för gästerna. Hotellen serverade också mat, men alla skulle gå till ”Kocken”.

– Utbudet var dåligt på restaurangsidan. Sedan kom Solo, Sophia och Oscars efteråt.

Att vara 23 och driva restaurangen låter våghalsigt.

– Jag hade ansvar för inköp, personal och menyer. Viola höll i den ekonomiska biten. Det svåra med en konstellation och partnerskap är att man oftast är kompisar. Det går bra när verksamheten går bra. Men vi hade aldrig några problem, Vi var helt olika och hon kände hela stan.

Coq d’Or blev det städade stället. Hit kom folk för att göra affärer i stället för att sitta på hotellen. Fatserveringen fasades ut.

– Vi började med tallriksservering direkt. Det var ingen, i princip, som hade gjort det tidigare. Maten var i centrum. Som ett exempel, det fanns aldrig färsk fisk till lunch. Den var frusen spättafilé och mandeltorsk. Jag åkte ner till exporten i hamnen och började prata med gubbarna där. De var jätteglada över att någon ville jobba med färsk fisk.

Restaurangkulturen i centrum startade där och då. Det fanns ingen som visste något annat. Vanligt folk gick tidigare inte ut och åt på samma sätt som nu. Folk nöjde sig med sin currykyckling på lördagskvällar i det brun-orange köket.

– Det var handelsresande som kom och då representerade man med sprit. Det som hände i Göteborg tog fem eller tio år innan det kom hit. Det var inte så svårt att göra något riktigt bra här. Tidigare gick folk och åt på Epabaren (där Önska ligger) eller Domusrestaurangen (nu Gallerian). Det var bara herrefolk som gick åt. Den stämpeln ville jag få bort.

Ambitionen var hög. Restaurangen skulle ha allting:

– Jag tittar bara på matsedeln. Vi hade tio förrätter, fem soppor, omeletter och minst tio fiskrätter. Sedan var det 15-20 kötträtter och tre olika schnitzlar. Det var hål i huvet, men vi slet som djur.

Coq d’Ors era var fantastiskt men den tog slut och restaurangen gick i konkurs.

– Man har många kompisar när det går bra. När det går dåligt är det inte många som vill hjälpa en.

Men Stefan Andersson kom ur problemen och hittade en lösning.

Terminal köpte lokalerna från Gyproc, när fabriken lades ned. Hamnbolaget ville ha en gemensam matsal för hamnarbetarna i stället för fyra olika matplatser. Stefan Andersson blev mannen som fick ansvaret.

– I mån av plats fick övriga gäster sitta här. I det första kontraktet ingick att servera hamnarbetarna. Nu är det öppet för alla.

I samband med stormen Gudrun var restaurangen stängd i ett år på grund av översvämningen.

Vad vet du om framtiden för restaurangen?

– Vet inte. Får inga svar.

Ett grannföretag har fått förlängd vistelsetid på området till 2025. Stefan Andersson har tankar för sin rörelse som sträcker sig längre än så.

– Jag får väl hålla på tills jag fyller 77. Jag håller på så länge jag tycker att det är roligt.

Artikeln har tidigare varit publicerad i Varbergsposten

Född

: 1960 och uppvuxen i Stamnared.

Bor

: Brunnsberg, Varberg.

Aktuell:

driver Hamnkocken sedan 1997.

Tidigare:

Restaurangskola i Göteborg, sedan kockelev på La Provencale (Karl Johansgatan, Chapmans Torg), kock Apollo (Drottninggatan, Göteborg) -81. Gjorde lumpen med Ladislav Erdedi (som startade Venezia, första pizzerian i Varberg). Tog över som delägare av Coq d’Or 1983 och drev till 1997.