Under torsdagen blåste det tio sekundmeter och femton i byarna i Varberg. Stränderna gapade tomma och de få som tog sig ett dopp efter bastubadet i Kåsa var färre än vad som går att räkna till på ena handens fingrar när Hallands Nyheter hade stämt träff med Ulrika Andersson. Hon är 56 år och boende i Varberg och en hängiven simmare sedan många år. Hon tränar hårt, tre dagar löpning i veckan och tre dagar simning. Till det lägger hon några träningspass i gymmet.
2016 blev hon tillfrågad av en kompis om hon inte ville börja med swimrun. Det innebär att man både simmar och springer under ett och samma lopp.
– Jag har en god grundträning i kroppen så det fungerade fint för mig. Vi körde ö-loppet i Göteborg, jag och min väninna.
Simmar med skor
Efter loppet var hon biten och ville fortsätta. Swimrun är inte för vem som helst, det är en utmanande tävlingsform som ställer höga krav på fysik och mental uthållighet. Man springer ofta i karg och eländig natur där det inte alltid är så lätt att ta sig fram. Löpningen varvas med simning och man får inte byta eller lämna kläder efter sig. Det innebär att man både springer och simmar med skor och att man har paddlarna (som sitter på händerna då man simmar) med sig under hela loppet.
Den tuffaste tävlingen hon deltagit i gjorde hon för tre år sedan, innan pandemin satte stopp för det mesta. Det var tävlingen Sandhamn till Utö som sägs vara själva starten för swimrun i Sverige, ett elitlopp dit bara de allra mest vältränade tar sig. Då avverkade Ulrika och hennes partner i det mixade laget, sex mil löpning och en mil simning. Starten gick klockan sex på morgonen och tretton timmar senare gick de i mål. Ulrika liknar det vid ett slags EM i swimrun.
– Det är det tuffaste jag har gjort. Jag hade så ont i kroppen under loppet och orkade egentligen inte. I sådana lägen får man ta huvudet under armen och bara fortsätta. Det här är en sport som kräver starkt pannben, säger Ulrika.
Förrädiska hala klippor
Då vi tar vägen bort längs strandpromenaden för att Ulrika ska ta sig ner i havet från klipporna springer hon först några varv över hällarna innan hon går i. Det ser oroväckande och farligt ut när hon beslutar sig för att gå ner från de blöta, och hala klipporna. Utanför höjer sig vågorna och slår in mot land så det yr av vattenkaskader framför oss. Det är här de värsta vattenströmmarna går i Kåsa men Ulrika är inte rädd.
– Jag älskar att känna naturens krafter men det är inte för vem som helst att prova på. Det gäller att hela tiden vara uppmärksam och noggrann. När man springer är det viktigt att tänka på var man sätter fötterna för klipporna är hala när vattnet sköljer över dem och när jag går i måste jag parera vågorna för att inte slås mot klipphällarna.
Körde det hårdaste
Under loppet från Sandhamn till Utö var det fyra så kallade cut offs, tidsmarkeringar som avgjorde vilka som fick fortsätta och vilka som fick ta sig till slutmålet via färjan. Varje löpare har ett chip på benet som avslöjar om de klarat tidsmarginalen vid varje stopp eller inte.
– Jag såg den där färjan ligga där och tänkte att jag inte vill åka till Utö på den och att jag skulle fullfölja loppet. Jag körde på det hårdaste jag kunde och klarade det precis.
Tävlingsdeltagarna springer och simmar efter röda vimplar som markerar vägen. Eftersom banan går en slingrande väg, upp och ner i vatten och över kobbar och skär, är det lätt att för ett ögonblick glömma av exakt var man befinner sig.
– Jag blev så glad när jag klev upp ur vattnet på en ö och möttes av en man som sa på stockholmska: ”Välkomna till Utö”. Det var så skönt, då var jag mörbultad, säger Ulrika Andersson.
