Christina Andersson-Wiking på Hallands kulturhistoriska museum vet hur man gjorde förr. Hon arbetar som chef på den publika avdelningen och är etnolog i botten.
Fästningen är fylld av jul även nu efter den stora julmarknaden som lockade omkring 2 000. Förutom den stora samlingen adventsstjärnor som demonstreras i foajén, hittar vi stjärnor som glömts bort.
Här finns nyskapade trettondagsstjärnor som ofta sågs när pojkarna gick ljuståg i stugorna under trettondagshelgen. Gossarna i tåget som hade en grupp sjungande herrar bakom sig kunde även komma på besök under andra helgdagar kring jul.
– När man ville att de skulle komma in och sjunga, ställde man ett ljus i fönstret.
Vad tror du de äldre herrarna fick i betalning? undrar Christina.
– En pepparkaka?
– Ha, ha, skrattar Christina. De fick en sup, sen gick man vidare.
Det här var kring 1700-talet. Stjärnorna är gjorda enligt samma färg och form som de som fanns förr. Det finns inga gamla stjärnor kvar som är bevarade.
– Många stjärnor brann upp som du förstår. De var bräckliga och av skört material.
Den adventsstjärna vi är mest bekant med är hämtad från herrnhuterna, ett religiöst brödrasällskap från trakterna kring Sachsen. Stjärnan påminner om en spikklubba och skapades i slutet av 1800-talet. En bit in efter det förra sekelskiftet började stjärnan dyka upp i Stockholm.
Men när ska adventsstjärnan tändas? Inte en dag före första advent var regeln, men det har ruckats en aning på den regeln.
– På 1970-talet var det möjligt att man tände på lördagen. Men man märkte på 2000-talet att det började tändas mitt i veckan. Det här året har jag sett att det börjar tändas redan vid allhelgona. Det är mörkt och man vill ljusa upp. Traditioner förändras. Det ruckas på hela tiden.
När ska granen in då?
– Samma sak. Det ändras. Om du tittar nu finns det granar inne. Och man behöver inte ha en färsk gran. En plastgran kan sättas in redan till första advent. Men att hänga ut en ljusslinga är inte lika allvarligt.
Pumpor och det amerikanska halloweenfirandet har påtagligt trängt sig in och tjuvstartar vårt traditionella julfirande.
– Se på 1990-talet när det börjar lanseras. Är det något som vi svenskar är oerhört inspirerade av så är det den amerikanska kulturen. Det är nästan så att man tror att vi börjar fira thanksgiving. Men vi förändrar. Dels att vi själva anpassar oss, dels är vi styrda av kommersiella värden.
Luciafirandet har förändrats. Förr skulle ungdomar kröka till det på uppesittarkvällen dagen före lucia och under tidig morgon lussa för lärare. En del som inte hade lusselinne kunde ”låna” mammas storblommiga klänning. Den traditionen är helt borta – precis som att barnen ska samla granar efter jul.
Lucia är en gammal tradition som firats i såväl högreståndsmiljö redan på 1700-talet och även i folklig miljö finns bilder och uppteckningar från sent 1800-tal. Särskilt livaktig var Luciatraditionen på västkusten och i Universitetsstäderna. Ett viktigt genomslag var Luciafirandet på Skansen i sent 1890-tal och den stora spridningen kom med Luciavalet i Stockholms Dagblad på 1920-talet. Den tävlingsformen lever fortfarande kvar via lokaltidningar. Traditionen att barnen lussade för sina föräldrar på morgonen var länge vanligt.
– Nu har firandet flyttats över till institutionerna, på arbetet och skolan. Det har även blivit en stor tradition att titta på tv. För många av de som inte arbetar längre fyller tv en stor funktion.
I år har vi lokalt även sett att det fanns en kille som kunde röstas fram.
– Det är ju en nyhet. Men det är lite roligt. På de riktigt gamla bilderna man kan se från sent 1800-tal, med stjärngossar, då är det även en manlig lucia som förekommer. Det har gått varvet runt nu, att vi inte ska vara så rigida eller att en viss typ ska vara lucia.
Slutligen granen – det ständiga trätoämnet. Många har fått kritik för det julträd som burits hem under sista julruschen.
– Jag är en sån person som väljer gran väldigt länge. Det får ta många timmar. Mina barn valde en gran en gång, men jag tyckte inte att den var fin. Jag gick till och med ut och högg en ny. Det var hårt och efteråt skäms jag.
Texten har tidigare publicerats i Varbergsposten
