Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

”Jag får kämpa hårdare än andra för att få chansen”

Varbergaren Liza Jacobson kan det här med att gå på anställningsintervjuer – hon har varit på fler än hon kan räkna. Men det som börjar som ett lovande samtal över telefon slutar allt som oftast med ett ”nej tack” efter det fysiska mötet.
– Mina meriter spelar ingen roll. Jag blir bedömd efter hur jag ser ut och inte efter vad jag kan, säger Liza.

Åtta år har gått sedan Liza Jacobson tog studenten från gymnasiets handels- och administrationsprogram. Sedan dess har hon – genom vikariat och säsongsanställningar – lyckats bygga ett starkt cv. Men hon väntar fortfarande på sin första fasta anställning.

Uppförsbacken är lång och brant, menar Liza.

– De flesta tror kanske att diskriminering inte är ett problem på arbetsmarknaden, men det är det. Jag jobbar minst lika bra som någon annan, jag har rätt utbildning och rätt kvalifikationer, men jag blir alltid bortvald.

– Det var först när jag började söka jobb som jag stötte på den här typen av diskriminering. Jag har aldrig märkt av det tidigare.

Liza är född med lamellär iktyos, en sällsynt genetisk hudsjukdom som visar sig genom avfjällning och hudrodnad över hela kroppen. Det finns inga botemedel men symptomen går att lindra.

– Bara jag får tillfälle att smörja mig någon gång under dagen så är det inga problem. Det har hänt att jag fått frågor om det på anställningsintervjuer, om jag verkligen orkar med jobbet. Och det är klart att jag gör det.

Fick jobb – över telefon

Diskriminering är svårt att belägga, men Liza Jacobson är övertygad om att hon inte bedöms efter samma måttstock som andra arbetssökande. Exemplen på det är helt enkelt för många.

– Jag har väldigt stor erfarenhet av att gå på arbetsintervjuer. Jag vet inte hur många jag har varit på, det går inte att hålla räkningen, säger Liza.

Ofta följer det samma mönster, som när hon nyligen sökte ett semestervikariat på en matvarubutik. Under den första kontakten över telefonen var den potentiella arbetsgivaren översvallande positiv, men vid själva anställningsintervjun svalnade intresset snabbt.

– Det gick från väldigt positivt till väldigt negativt. Det märktes att hon ville avsluta intervjun så snabbt som möjligt, säger Liza Jacobson, och fortsätter:

– Två gånger har jag gjort anställningsintervjun över telefon och båda gångerna fick jag jobbet. Då förstår man att det är hur jag ser ut som är problemet.

”Ibland vill man bara ge upp”

De första motgångarna på arbetsmarknaden gjorde henne ledsen, berättar Liza, men med åren har känslan förbytts i frustration.

– Jag vill också ha ett arbete att gå till, men jag får kämpa hårdare än andra för att få chansen. Mina meriter spelar ingen roll. Jag blir bedömd efter hur jag ser ut och inte efter vad jag kan.

Genom att berätta sin historia i tidningen hoppas Liza få upp problemet med diskriminering på bordet. Att ändra attityder är inte lätt, men för henne och andra i hennes situation är en förändring avgörande.

– Ibland vill man bara ge upp, men det tänker jag inte göra. Jag har min familj som pushar mig och säger åt mig att hålla ut, att det kommer att lösa sig. Det är klart att jag hoppas att de får rätt.

Fler nyheter om Varberg hittar du här

De senaste lokala bostadsköpen hittar du här