– Ska jag ta det från början? frågar Jan och det är precis från början det behöver tas.
– Jag föddes i Halmstad 1954, och när jag föddes så dog min mor. Hon dog alltså i barnsäng. Pappa kunde inte ta hand om mig, det fanns inga hjälpmedel för män som skulle ta hand om barn själva, säger han.
Den tragiska starten i livet fick Jan fosterhemsplacerad, medan den sju år äldre brodern fick bo kvar hos pappa.
– Kompisar till pappa tog hand om mig i fem år och jag gick mellan fosterfamiljen och den biologiska. Fosterföräldrarna var mycket intresserade av litteratur, musik och allt som hade med kultur att göra. I min biologiska familj sjöng man inte ens snapsvisor, säger han och skrattar.
– Fostermamman lärde mig att läsa stora böcker om apartheid redan som tioåring, och när jag var nio år köpte hon faktiskt min första tavla för 50 kronor, minns Jan.
Där börjar den första kopplingen som Jan gör mellan olycka och något positivt. Mammans död ledde till fosterfamiljen som i sin tur ledde till kulturen.
Åren gick och 50-tal blev 60-tal som blev 70-tal. Proggrörelsen med sin ”alla kan skapa”-anda kom att prägla Jans ungdom och ung vuxen-år. Men det gjorde även den dramatiska arbetsplatsolyckan 1972.
– Jag jobbade som målare, och stod uppe på ett tak med en livlina. Jag hängde lite utanför kanten när jag såg hur livlinan började trissas upp och gå sönder mitt på. Jag hann tänka ”okej, det är 15 meter ner...” och sen bara vände jag mig om och hoppade. Det fanns inget annat att göra, säger han.
Han är övertygad om att han inte hade hunnit vända sig om så hade han ramlat på ryggen och aldrig överlevt.
– Jag slog givetvis sönder armar och ben men huvudet, ryggen och ansiktet klarade sig. Jag krossade en fot och haltar fortfarande lite, men det har ju gått bra. Jag har jobbat halvtid på lager i 40 år och sprungit fram och tillbaka, säger han.
En dag bestämde sig Jan plötsligt för att lämna lagerjobbet och ägna sig åt sin hobby – keramik. Han tog sitt pick och pack och lämnade Halmstad för Hantverkets folkhögskola i Leksand.
– Då hade jag blivit tillsammans med en tjej som var dotter till den berömde konstnären Walter Bengtsson. Jag gick som lärling hos honom i många år, säger han.
Där gör han nästa koppling. Fallolyckan ledde till halvtidsjobb som ledde till keramiken.
En svart sommar
2005 inträffade nästa stora olycka. Walter Bengtssons dotter hade nu blivit Jans fru sedan en tid tillbaka, och sommaren 2005 beskriver Jan som en ”svart sommar”.
– Hon fick bukspottskörtelcancer. Vi hade en jättesfär av vänner och konstnärer som hängde och hade fest runt hennes säng hela sommaren. Det var jättejobbigt, men ändå fint. Det var så hon ville ha det, säger han.
I augusti gick hon bort.
– Då hade alla människor suttit runt omkring henne och snackat, men när det var dags bad hon alla gå ut och sa att hon ville vara ensam med mig. Hon tog min hand och tio andetag, sedan var det färdigt, säger han märkbart berörd av minnet.
Det var då målandet tog fart. Jan hade flyttat till lägenhet och hade inte längre plats för ugn att bränna keramik i.
– Jag målade dag och natt. Jämt, säger han.
Var det terapeutiskt?
– Det var det också. Men det var också att kritiken från konstnärsfamiljen Bengtsson hade varit ganska stenhård. Nu kunde jag komma fram lite grann, säger han.
Där har vi tredje kopplingen, och exemplet på hur Jan vänder de hemskaste tragedier till något positivt som i slutändan för honom framåt.
– Det danar en människa mycket att ha gått igenom hårda saker och sedan se att det ordnar sig, säger han.
I dag bor Jan i Varberg med sin fru Catrin och är verksam konstnär. Från den 5 juli till den 11 juli finns hans tavlor utställda på Lottastugan i Societetsparken.
Artikeln har tidigare varit publicerad i Varbergsposten.
Jan Linderoth:
Uppväxt: Född i Halmstad 1954. Mamman dog i barnsäng och Jan växte upp med både fosterfamilj och biologisk pappa och bror.
Bor: I Varberg med frun Catrin och bonusbarn.
Gör: Konstnär och golfbanearbetare.
Aktuell med: Ställer ut sin konst på Lottastugan 5-11 juli.
