Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/7

Jörgen från Åskloster var nära att dö efter blodig järnrörsattack

Jörgen och Sabina Torstensson råkade köra fel i Helsingör. När de stannade utanför en verkstad blev Jörgen brutalt misshandlad med ett järnrör. Han låg nedsövd och tappade minnet. Tio år senare berättar de nu om hur vardagen förändrades för alltid.

Lördagen 21 maj 2011. Jörgen och Sabina Torstensson från Åskloster är tillsammans med ett stort gäng från Varberg på väg till nöjesfältet Bakken norr om Köpenhamn. I Helsingör kör de och en annan bil fel. De stannar till utanför en verkstad. Sabinas bror hoppar ur bilen och går fram till den andra bilen för att försöka lista ut vilken väg de ska ta.

Utanför verkstaden står fyra, fem män runt en motorhuv. En av männen ropar något åt Sabinas bror som inte förstår vad han säger. Mannen börjar då gå mot honom. Plötsligt får Sabinas bror en dansk skalle av mannen.

Jörgen och två andra kompisar som satt med Sabina i bilen rusar ut. De andra männen utanför verkstaden ansluter och ett stort slagsmål utbryter. Sabina ser hur mannen som Jörgen brakat samman med försvinner mot verkstaden. Jörgen följer efter. Sabina får en dålig känsla och ropar åt sin man: ”Kom tillbaka, han hämtar ett vapen!”. Men ingen hör henne.

I nästa sekund kommer mannen ut med ett järnrör i handen. Han drämmer röret allt vad han orkar rätt i pannan på Jörgen som faller till marken. Sabina ser hur blodet forsar från Jörgen och springer mot honom. När hon ropar: ”Du har dödat min man!”, springer mannen med järnröret in i verkstaden och vräker iväg tillhygget. Någon sekund senare stannar allt av. En av de danska männen, en något äldre man, hämtar handdukar och lägger under Jörgens huvud.

När ambulanspersonalen senare lyfter in Jörgen i ambulansen får hans vänner höra att han troligen inte kommer att överleva.

”Hela ansiktet var förändrat”

Nästan tio år senare tar Sabina, 51 år, och Jörgen Torstensson, 46, emot oss i sin villa på vackra adressen Paradis 2 i Åskloster. Det gör även den enorma hunden Bonso och katterna Harry och Boris.

I Jörgens panna sträcker sig ett stort ärr som ett minne från misshandeln i Helsingör. Under vårt samtal sitter Jörgen mest med och lyssnar. Han har inte så mycket att tillföra. Jörgen minns nämligen inget från den våldsamma attacken.

Jag tänkte: överlever han det här?

För Sabina ligger allt betydligt närmre. Hennes ögon blir fuktiga när hon berättar om de omvälvande timmarna och dagarna för tio år sedan.

När Jörgen fördes till Rigshospitalet i Köpenhamn kördes Sabina till polisstationen för flera förhör. Hon tvingades återvända till olycksplatsen och förklara vad som hänt innan hon återigen förhördes. Slagsmålet utbröt runt 15. Först klockan 23 på kvällen klev Sabina in på sjukhuset i Köpenhamn.

Synen glömmer hon aldrig.

– Hela ansiktet var förändrat, öronen satt mycket längre ner, huvudet var hur stort som helst och han såg jättekonstig ut. Jag tänkte: överlever han det här?, säger hon.

Jörgen tappade minnet

Dagen efter var Sabinas och Jörgens bröllopsdag. Då flyttades Jörgen till ett rum där han låg nedsövd. Efter ett tag började personalen successivt väcka Jörgen i kortare stunder för att se hur han reagerade.

Jörgen, som alltid varit stark och extremt envis, svarade positivt på testerna och flyttades efter 14 dagar till Varbergs sjukhus. Men Jörgen var förändrad.

– Han var som en trotsig treåring. Det var jättesvårt för mig att ställa om och förstå att han inte var med. Det var ingen ordning med någonting, säger Sabina.

Sabina och Jörgen Torstensson har haft en kämpig tid efter misshandeln i Danmark. Kontakten med myndigheterna i grannlandet har inte varit enkel och deras ekonomi har många gånger varit i botten. Bild: Annika Karlbom
Sabina och Jörgen Torstensson har haft en kämpig tid efter misshandeln i Danmark. Kontakten med myndigheterna i grannlandet har inte varit enkel och deras ekonomi har många gånger varit i botten. Bild: Annika Karlbom

Jörgens minne svek, han kom inte ihåg saker. Till exempel kunde han på sjukhuset be om att få gå ut och röka. Men redan på väg tillbaka till hissen hade han glömt av att han rökt och ville ut igen.

Dessutom var en av Jörgens sidor på kroppen försvagad med 50 procent. Han hade problem med finmotoriken och han hade också drabbats av hjärntrötthet. Ändå skickades han hem från sjukhuset.

– Det var alldeles för tidigt, menar Sabina. Han fixade inte att vara hemma själv. Jag fick vårda honom och var tvungen att ta ledigt från jobbet som kock på ett kafé, säger hon.

”Var som att stänga av en knapp”

Jörgen som alltid älskat att arbeta var nu förlamande trött. Han drev en egen firma som verkstadsmekaniker. Men orken fanns inte.

– När jag gick till bilen för att åka till verkstaden var det som att stänga av en knapp. Det var bara att gå och lägga sig igen, säger Jörgen.

Inte blev tillvaron bättre av att Jörgen ständigt glömde av saker.

– När jag skulle åka och handla fick jag skriva en lapp att jag åkt iväg. Men redan när jag lämnade gården så ringde du och frågade var jag var, säger Sabina och ler åt Jörgen.

Att de troligtvis hade en drogaffär på gång när vi kom och störde dem.

Humöret påverkades också. Sabina berättar om när hon skulle åka iväg med parets Cadillac. Jörgen fick inte köra bil och blev så förbannad när Sabina skulle åka att han gick ut och skar sönder alla kablar på bilen.

Jörgen tappade många kunder under den här tiden och ekonomin sjönk i botten. Samtidigt inleddes en process med danska myndigheter för att få ut kompensation för förlorad inkomst och men efter misshandeln.

Hamnade mitt i en droguppgörelse

Mannen som klubbade ner Jörgen dömdes till ett år och sex månaders fängelse. Men det skulle dröja flera år innan Jörgen och Sabina fick information om vad som föranledde den oprovocerade attacken.

– Det retade mig nästan mest, vi visste ingenting. Sedan kom ett papper hem. Det stod att han var påverkad av amfetamin. Att de troligtvis hade en drogaffär på gång när vi kom och störde dem. De här personerna var kända av polisen sedan tidigare, säger Sabina.

Jörgen har fått ut ersättning för sveda och värk. Men den andra kompensationen väntar paret fortfarande på.

– I februari fick jag ett brev att det är extra lång handläggningstid på grund av corona. Men i så fall har de haft corona i tio år i Danmark, suckar Sabina. Vi har skickat över papper i omgångar men får hela tiden tillbaka att något är fel. Det är nästan som att de vill att man ska ge upp.

Mitt företag var på väg upp när det hände, jag var på väg att anställa folk.

Jörgen Torstensson driver vidare sin verkstad med inriktning mot grävmaskiner. Men han orkar bara arbeta några timmar per dag. Oftast behöver han vila mitt på dagen. Han saknar energin och styrkan han hade före misshandeln.

– Jag har alltid älskat problemlösningsjobb. Att kunna reparera grävmaskiner och bygga nya redskap. Men det klarar jag inte längre, säger han.

Tänk vilka små tillfälligheter som förändrade er tillvaro så drastiskt. Ni råkade köra fel och stannade just utanför den här verkstaden. Kan ni tänka på det ibland?

– Nja, mitt företag var på väg upp när det här hände, jag var på väg att anställa folk. Jag har väl funderat på hur det sett ut om inte det här hänt. Men nu i dagsläget tänker jag inte på det, säger Jörgen.

Sabina nämner ekonomin.

– Det har varit fruktansvärt tufft många gånger. Vi fick sälja vår Cadillac för att få in pengar och har levt på det lilla vi haft. Men vi har ändå klarat oss på något sätt, säger hon.

Fler nyheter om Varberg hittar du här

Superlokalt - här får du senaste nytt från ditt område

De senaste lokala bostadsköpen hittar du här