När dörren öppnas till huset på Trönningenäsvägen är det först shihtzun Elsa som vill bekanta sig med reportern innan vi får möjlighet att bekanta oss med husse. Efter några blöta tungkyssar på handen och glädjeskutt fram och tillbaka kan det mänskliga samtalet börja.
Ola Nilsson är uppvuxen i Lindberg, men har bott på lite olika ställen. Yrkesmässigt har han nästan uteslutande arbetat inom transportbranschen.
– Jag började på gamla Lion Ferry i Varberg, nu är jag produktionschef på GDL.
Intresset för fotografi kom som en bieffekt av ett annat intresse - löpning.
– Jag började springa för åtta år sedan. Min första runda sprang jag på Galgberget i Halmstad och jag var sur för att alla sprang förbi mig. Men så slog det mig att jag kunde springa åt andra hållet, så jag mötte alla istället och blev inte omsprungen en enda gång, minns Ola och skrattar.
Från början sprang han mest för kroppens skull. Sedan för kroppen och knoppen.
Ett annat intresse är improvisationsteater. Han har nu gått sex terminer på en kurs i Borås.
– Jag har missat två gånger. Så roligt är det. Man vet oftast ingenting när man går upp på scenen. Man möts och så agerar man efter vad som poppar upp. På något sätt bearbetar man vardagen.
En skön kontrast mot ett, ursäkta mina fördomar, ett inrutat jobb?
– Jo, men det är ganska inrutat. Och det absolut bästa med improvisationsteatern är att du måste vara hundra procent närvarande både i kropp och tanke. Det funkar inte att ha tankarna på jobbet eller hemmet.
Ola Nilsson tror att improvisationsteatern har hjälpt honom att våga ta steget ut i rampljuset. På Pingstafton har han en vernissage i Lottastugan. Löparintresset har nämligen lett till ett fotograferingsintresse.
– Jag började för ungefär ett år sedan. Hälften av fotona du ser här är tagna under springrundor, säger Ola Nilsson och gestikulerar över bordet som är täckt med ett tiotal fantastiska naturbilder.
Ofta ställer han klockan på 5 eller 6 även på helger. Allt för att få de bästa förutsättningarna till sina bilder.
– Ljuset är mjukast på morgonen. Det blir ett speciellt magiskt ljus. Det är ljuset som gör att bilden blir bra. Jag äger inget redigeringsprogram, vare sig i mobilen eller datorn. Är bilden inte bra så är den inte bra.
VP-läsare som följer våra Instagrambilder har med största sannolikhet sett någon av Ola Nilssons bilder.
– Jag tror att det är sju gånger som jag har varit med. Det är väldigt roligt och har inspirerat mig.
Att ställa ut är något han gör med skräckblandad förtjusning.
– Jag har aldrig varit speciellt bra på att ta ett kliv fram, så det här är lite nytt för mig. Jag tror inte att jag hade vågat det här om det inte hade varit för improvisationsteatern. Jag är jättenervös. ”Kommer det någon?” är första tanken. Är det någon som vill köpa något? Det hade varit jättekul, men det är inget som jag kan påverka. Jag hoppas först och främst kommer och uppskattar mina bilder, avslutar Ola Nilsson.
Artikeln har tidigare publicerats i Varbergsposten
