Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Joakim Lindner, spelare och sponsorsäljare för Bois, får i denna frågestund tala för fotbollsnördar i allmänhet. Bild: Karl-Oskar Skeppstedt

”I grund och botten är fotboll en lek”

I artikelserien ”Vaffödådå?” träffar vi människor med olika typer av expertis, erfarenheter eller tro och ställer dumfrågorna som man ofta drar sig för att fråga i rädsla att verka dum eller oartig.

Tredje person att utsättas för utfrågningen inspirerad av Astrid Lindgrens rumpnissar är fotbollsspelaren och säljaren Joakim Lindner. Han spelar för Bois där han även jobbar som sponsorsäljare. I denna dumfrågestund får han representera fotbollsfantaster i allmänhet.

– Min mamma brukar fråga mycket, så jag är van, säger han.

Är inte fotboll bara en ursäkt för män att få visa känslor och kramas?

– Det där har jag hört förut, den är bra. Och så kan man nog sammanfatta det faktiskt, det stämmer nog på ett sätt. Sedan kan det variera jättemycket från match till match. Vissa matcher kan man visa jättemycket känslor, vara tjurig och arg och skälla lite extra på domaren och andra matcher är det inte lika mycket känslor.

Och att få kramas och vara fysi s k med sina lagkamrater?

– Jo, men det stämmer nog det också.

Är det värt att slita av sina korsband och skada halva kroppen för att få hålla på?

– Ouph, det där är en fråga jag själv tänkt på också. Nu har jag inte råkat ut för några stora skador, ta i trä. Men det hade varit riktigt jobbigt att göra det, och man vill ju ha ett drägligt liv efter fotbollen också. Det är inte värt att inte kunna gå och springa. Som elitspelare lever man på ett balansbräde – man ska maxa kroppen till nära bristningsgränsen men inte kliva över. Det är inte helt enkelt.

Varför hejar man på ett lag oavsett vilka som för tillfället spelar i det? För mig skulle det vara enklare att heja på ett lag om till exempel min bror spelade i det.

– Jag har inget riktigt lag som jag brinner för egentligen, men samtidigt förstår jag de som har det. Det handlar väl om att känna någon slags tillhörighet kanske, men jag håller med om att om man inte har någon koppling till ett lag så borde man kanske inte brinna så mycket för det. Ändå gör folk det nästan för mycket ibland, och ska slåss och visa sig stora och starka. Jag vet inte, det är väl någon slags gemenskap.

Varför tas fotboll på sådant stort allvar? I slutändan är det väl ändå mest en lek?

– När man kommer upp i eliten börjar det handla om rätt mycket pengar och att man ska prestera och leverera. Men i grund och botten är fotboll en lek egentligen, och det tycket jag att man själv måste tänka på också när man spelar – att det inte är allvarligare än så. Man håller på för att det är kul.

Är det verkligen ett riktigt jobb att spela fotboll?

– Egentligen inte kanske. Fast om man ska vara ett heltidsproffs måste man lägga ner mycket tid, träna extra, ta hand om sin kropp och gå till sjukgymnaster så det är ju många timmar man lägger på det. Men går man tillbaka till frågan innan ska man ju ta det som en lek egentligen. Så om man ser det på det sättet kanske det inte är riktigt jobb.

Tränar ni er på att filma och falla så onaturligt som möjligt för att få frispark? Det syns ju att ni inte ramlar på riktigt!

– Det där är en bra fråga faktiskt! Jag såg ett klipp för något år sen på ett lag, jag tror det var i Italien, som tränade på filmning. Jag vet inte om det var sant, men det var lite kul. Men det är ingenting som jag står för. Samtidigt, om man ska vara ärlig, så är det klart att man har förstärkt situationer ibland och slängt sig lite extra. Det är en hårfin gräns mellan att filma och förstärka. Det får inte bli för mycket, då blir det ju parodi.

Det finns en fördom att sportmänniskor är lite ointellektuella – vad säger du om det?

– Det är väl sant till viss del kanske, men så är det nog inom alla jobb. Man kan bli rätt bekväm som fotbollsspelare. Man tränar och sen är man färdig liksom. Det är ju ingenting som är bra, utan man får försöka att antingen plugga, jobba eller göra något utanför fotbollen också. Jag läste en intervju med alla spelare i U21-landslaget för något år sedan där de frågat vilken deras bästa bok var, och många hade inte läst någon bok så det stämmer väl lite. Jag är Zlatan kanske var det enda många hade läst.

Vilken är din favoritbok då?

– Jag är inte heller jättebra på att läsa böcker. Men jag har studerat företagsekonomi, så det har blivit mycket pluggböcker.

Artikeln har tidigare publicerats i Varbergsposten.

Fler artiklar ur Vaffödådå:

LÄS MER: Dumfrågestund med politikern Jana Nilsson (S)

LÄS MER: ”Det finns nog en del som tror på Harry Potter också”