Vi står ett tjugotal människor i ett kolsvart rum. Mörkercellen. Ögonen kan inte urskönja någonting i den fönsterlösa hålan med jordgolv. Här sattes man i värsta fall om man gjort något på fängelset som träffade högt på straffskalan. Uppstudsighet mot vakter, till exempel, kunde ge tre dygn i mörkret.
Under flera sekel var fästningen förvaringsplats åt fångar och användes ofta som en sista station för de särdeles rymningsbenägna. "LF" stod det för livstids fängelse på ryggen på deras kläder – Leve Friheten sa man bland internerna.
De stämplade kläderna fick man när man skrevs in vid entrén. Sedan blev man visad till logementet, eller sovsalen. Allra vanligast var det att sova i hängmattorna i salar med omkring 100 fångar i varje. I dag huserar fästningens museum i samma salar. Efter att man fått se sitt nya hem fick man träffa fängelseprästen. En av prästerna på 1860-talet hette H F A Lönegren och skrev ned detaljerade anteckningar om sin arbetsplats som han sedan gav ut i tryck. En riktig guldgruva för museipedagogerna som hämtat mycket information till visningen från hans berättelser om livet innanför fästningens murar.
Fångarna arbetade ungefär tio timmar om dagen, många inom sina hantverkaryrken eller i stenbrottet söder om fästningen. De fick en liten lön innestående att ta ut vid frisläppning eller att handla för i Gluggen, fängelsets kiosk. Många spenderade sina intjänade slantar på mat där. Kanske inte så konstigt med tanke på att man inte fick någon frukost och den enformiga lunchmenyn bestod av gröt med surmjölk varje dag.
Vilka var människorna som levde under sparsamma förhållanden för att sona sina brott? När museet har grävt i arkiven har man hittat många spännande och oväntade karaktärer – allt från listiga fransmän som lyckas gifta sig med kungens syster till artiga prästinnerånare.
Läs om flera av fångarnas livsöden i bildspelet ovan.
Visningar varje vardag till och med 21/8.
