Hon kämpar för eleverna: Slår larm om ensamkommande barn

Skolan är över för den här terminen och det är tomt i lokalerna på Väröbackaskolan en av de grådisiga dagarna före jul. Kaisa Sundholm har en tuff termin bakom sig. Några dagar före terminsslut fick en av hennes elever beskedet att han inte får stanna.

– Det är fruktansvärt. Jag har gråtit jättemycket. Samtidigt går det inte att ta in beskedet. Man får vara ledsen och sedan mobilisera kraft att jobba vidare, säger Kaisa Sundholm.

Kaisa Sundholm vet inte riktigt hur nästa termin kommer att se ut. Några nya elever kommer till och några försvinner.  Hon försöker att inte tänka så långt framåt i tiden. Det blir mer uthärdligt så. 

Det är stora skillnader kunskapsmässigt mellan eleverna. Och hur bedriver man egentligen en vettig undervisning för barn som inte vet om de får stanna i Sverige?

– Jag fokuserar på att lära dem livskunskap. De flesta av dem har svårt att sova på grund av allt de varit med om och på grund av den osäkra situationen här. En del har självskadebeteenden. Jag har haft elever som har skurit sig, några har bränt sig själva med cigaretter. De behöver hjälp med att få ned stressnivån. 

I dag undervisar hon nio flyktingbarn i svenska som andraspråk, sex av dem är hazarer från Afghanistan och tre av dem är syrier. Åtta av eleverna har pågående asylärenden hos Migrationsverket och lever med ovissheten om de ska få stanna eller inte. 

– De säger att de hellre dör än åker tillbaka. Flera av dem som jag träffar har nära släktingar som dödats, berättar Kaisa Sundholm.

Hon är bekymrad och påverkad av situationen och säger att alla som jobbar med eleverna har tagit dem till sina hjärtan. Det innefattar också andra elever på skolan, de familjer som tagit sig an dem, föräldrar och syskon. 

– Det är märkligt att vi tar in dem i samhället. De går i skolan, lär sig svenska och har ett socialt fungerande liv. De hör hit men får inte stanna, säger Kaisa Sundholm.

Varje vecka kommer en flyktingpojke hem på besök hos hennes egen familj.

- Det är oerhört berikande, inte minst för barnen att få lära sig om en annan kultur. Mina barn märker hur engagerad jag är och de blir ledsna de också över den pojke som nu måste åka tillbaka. De förstår inte, säger hon. 

I skolan har hon blivit något av en ställföreträdande mamma. 

– De har gjort dramatiska resor hit. En pojke berättar hur han hängde under en lastbil. Nu försöker de anpassa sig i en kultur som är helt främmande för dem. Alla elever saknar sina mammor. Det är genomgående för dem alla, berättar Kajsa Sundholm.

Förutom att hon jobbar som lärare är hon också aktiv i rörelsen "Vi står inte ut men slutar aldrig kämpa",  vilket gör att hon har kontakt med engagerade människor i andra kommuner. Via dem får hon information om hur situationen ser ut på olika håll i landet.

Nyligen gick Migrationsverket ut med information om den förvärrade situationen i Afghanistan vilket gjorde att det tändes ett hopp om att få stanna för flera ensamkommande barn. 
Kaisa Sundholm tror dock inte att det kommer att förändra situationen. 

http://www.hn.se/http://www.hn.se/nyheter/varberg/enayat-f%C3%A5r-inte-stanna-1.3977971

HN har tidigare skrivit om Enayat från Väröbacka som fått besked att han inte får stanna i Sverige. Som många andra ensamkommande barn i Sverige har han drabbats av de hårdare åldersbestämningarna vilket har gjort att många får sina åldrar uppskrivna. Enayat bedömdes vara 18 år i stället för 14 år som han själv har uppgett.

– Det är en oerhört godtycklig bedömning som görs av tjänstemän på Migrationsverket. Här i Varberg var det två bröder där den ene plötsligt blev storebror i stället för lillebror efter att han blivit uppskriven i ålder.

– Att bli uppskriven i ålder får stora konsekvenser för den enskilde. Det innebär att hen inte får gå kvar i grundskolan och flyttas från sitt boende till Migrationsverkets vuxenboende trots att beslutet inte vunnit laga kraft. I en del kommuner blir de även av med sin gode man, säger Caisa Sundholm.