Enligt Danuta Wittkämper får hon ingen hjälp med att ta hand om sin exmake i det gemensamma hemmet bland annat på grund av att de är skilda. Trots att de har bott ihop sedan 20 år tillbaka och var gifta de 12 första åren.
– Vi skildes men min man flyttade aldrig ut och vi fortsatte som vanligt. Inget ändrades mer än att vi hade skrivit på ett papper, säger hon.
Under hösten 2009 blev Danutas snart 75-årige exman hastigt sjuk. Han fick bland annat diagnosen vaskulär demens och en prostatasjukdom. Då Danuta var tvungen att gå upp på nätterna och ta hand om exmaken, ibland upp till 20 gånger per natt, och eftersom de inte hade några andra insatser i hemmet drabbades hon av sömnproblem. Till följd av det även av depression. Utan hjälp kände Danuta sig desperat och efter mycket övervägande flyttade exmaken till ett särskilt boende i början av april.
– Han ville först inte men jag kände att vi var tvungna att prova. Jag hade inte sovit på fyra månader, säger Danuta med gråten i halsen.
Redan i slutet av april meddelade Danuta socialförvaltningen att varken hon eller exmaken ville att han skulle stanna på det särskilda boendet. Han kände en stark hemlängtan och enligt Danuta var även otillräcklig vård, för lite personal och dålig mat några anledningar till att vilja ta hem exmaken. Hon ville ändra hjälpinsatsen till hemtjänst och ansökte bland annat om att få avlösning på nätterna och om dagverksamhet tre dagar i veckan. Danuta säger att hon då fick veta att hon skulle bli utan hjälp och att en förmyndare skulle utses om hon tog hem honom.
I början av sommaren avslog socialnämnden hennes ansökan om hemtjänst på grund av att hon inte är legal företrädare för exmaken. Nu hade socialtjänsten istället ansökt om en förmyndare åt honom. Danuta upplever även att hennes kamp för att få vårda sin exmake mötts utan empati både från socialnämnden och andra instanser.
– De säger att jag inte har någon rättslig rätt att bestämma åt honom, men jag dög i fyra månader att ta hand om honom utan någon märkvärdig hjälp. Jag vet vad som är bäst för honom. Han säger själv att han vill hem annars hade jag bara kunnat låta honom vara kvar. Jag känner mig förbittrad och helt ignorerad, säger hon och berättar att hon dagligen hämtar honom till deras hem.
Danuta känner sig förbryllad eftersom det var hon som kunde ansöka om särskilt boende till sin exmake. Dessutom baseras avgiften för hans boende på deras gemensamma inkomst, berättar hon.
För cirka 20 år sedan gav de löftet att ta hand om varandra i livskriser och senare även generell fullmakt att kunna ta tillvara varandras intressen.
– Jag kan ta hem honom men då får jag ingen hjälp med att vårda honom. Varför vill de inte låta oss leva våra egna liv?
