När Hitler hade försvunnit från jordens yta och världsfreden var här – då hände det saker i Varberg. Stadsgränsen flyttades ut. Staden tog tidigare slut vid Rosenfredsskolan och Drottning Blankas plats. Gator förlängdes, kantsattes och den gamla kartbilden av centrum blev större.
Mariedals gård (vid västra kanten av Påskberget) och landeriet Freden var fastigheter nästan ute på landet. Falkenbergsgatan fick sina längor parallellt med Södra vägen vid krigsslutet. Stan fylldes av massor av ungar.
Vi har hittat några som minns hur det var att växa upp i nybyggarkvarteren.
Realskolans stora grabbar
En av de vi pratat med är Stefan Andersson, född 1953, uppväxt på Falkenbergsgatan 18. Stefan blev elektriker och är kanske för idrottsfolk mer känd som en mångårig eldsjäl i Varbergs Gif. Fotbollsintresset praktiserades på den lilla plätten när Påskbergsskogen där förskolan ligger. Realskolans (Påskbergsskolan) grabbar höll till på den större planen med riktiga nät.
– Vi spelade bara med jämnåriga. Att umgås med någon yngre var otänkbart.
Osandat är bäst
Folk trängdes på den lilla gatan eftersom barnkullarna var betydligt större än idag. Det var på den tiden barn lekte med varandra utomhus.
Det fanns roliga vattenhål på närmare håll. Där nuvarande (gamla) Idrottshallen ligger låg ett vattenfyllt kärr med träd och med vatten till halva smalbenet.
– Vi var ofta och lekte vid Buskis, minns Stefan.
Buskis kallades den lilla vattenfylla ”lekplatsen” Idrottshallen kom att byggas på. De ömma mödrarna var inte alltid så glada när barnen kom em dyblöta.
Ungarna kunde rita upp tennisbana mitt på vägen och spela ostört. Det fanns oftast inga bilar i rörelse. Eller så var de väldigt få.
Vintertid åkte barnen spark. Det stora hotet var grusbilen.
– Men vi lyckades faktiskt be honom att inte sanda på ena sidan. Han var snäll och lämnade den biten, säger Lillemor Rehn vars syskonskara växte upp som grannar till Stefan och hans familj.
Sörsedammen (nuvarande bostadsområdet) var också en perfekt lekplats. Äventyrliga barn byggde kojor på Nisses gårds åkerplätt som blev Danska vägens flerfamiljshus.
Gemensamt julfirande
Lillemor Rehn växte upp på samma våningsplan som Stefan som kände brorsan Kjell Rehn. När det firades jul var dörrarna mellan grannfamiljerna vidöppna.
– Det var en väldigt fin gemenskap på gatan. Här fanns många barn, säger Lillemor.
Ännu mer fest blev det när Stefans far inskaffade en modern tv-apparat och barnen för en stund höll sig alldeles tysta som små ljus. ”Oj, har dom tv” kunde man höra, enligt Lillemor Rehn. TV:n funkade utmärkt såvida det inte regnade och blåste i den löst hängande antennkabeln.
Gräns vid Danska vägen
Det gick en osynlig gräns till barnen på förlängningen av Falkenbergsgatan, på andra sidan Danska vägen.
– Men vi lekte ofta med Algotsbarnen (klassiskt konfektionsföretag från Borås, konkurs 1977). Det kom alltid fyra barn med fyra hushållerskor till ett litet, litet hus på andra sidan gatan, minns Lillemor Rehn.
Samlade granar till Sörse
En gedigen tradition var att samla granar inför den stora påskbrasan. Stefan och gänget tillhörde Mariedal och eldade vid Sörsedammen. Eftersom det skulle ta några år innan bostadsområdet Sörse byggdes och kunde föda upp egna oborstade gransamlarbusar. Men det gick hett till redan innan dess.
– Jag fick inte vara med för mamma när jag blev rispad på kinden av en spik som satt i en bräda.
Stefan minns det romska lägret uppe vid Sörsedammen. Där fanns en kompis som fick ärva ett par skridskor.
Det fanns ett och annat smeknamn som satte spår. Här fanns grabbar som ”Skom” (möjligtvis Varbergsdialekt för skum) och ”Klotas”.
Vi har skummat på ytan. Har du några minnen från din barndom och uppväxt? Hör av dig och dela med dig.
Artikeln har tidigare publicerats i Varbergsposten
