Hall och gräs saknas – men planerna finns i framtiden

Det är fyra år sedan Tre- stegets tillkomst i Trönninge täckte behovet för många verksamheter. Det byggs allt fler bostäder som ökar trycket om krav på fler anläggningar och hallar. Folk i staden behöver ha något att göra.

Vi ventilerar frågorna med Håkan Gustafsson är enhetschef på Kultur & Fritidsförvaltningen.

Veddiges konstgräs är slitet.

– Det ligger i investeringsbudgeten. Det ska göras om ganska mycket där och på Övrevi. Det är de anläggningar som ligger först just nu. Även om de ligger i en investeringsbudget kan det flyttas. När man väl ska göra det (rusta upp) så tar det ytterligare något år för att det ska igenom alla förstudier och alla beslutsvägar. Det är inga jättesnabba beslutsvägar.

Och konstgräset på Vallen?

– Det får hänga med ett tag till. På Övrevi är det tal om upprustning av arenan. Veddige är dock i allra största behov av byte. Den är lite äldre också. Ser man till det är det prio ett.

Det bor många på Breared men gräsplaner saknas.

Finns det några tankar om gröna planer på Breared?

– Tankar finns, men det ligger så långt bort i framtiden. Vi har mark där, men det är tunnelbygget (Trafikverket) som använder sig av den marken nu. Det blir inte förrän det är klart. Mia Svedjeblad (lokalstrateg på Kultur och fritid) arbetar med det.

Väröbacka har varit uppe till diskussion om konstgräs. Det har stannat där och kanske mest hängt på markfrågan.

– Det ska påbörjas en förstudie och har legat länge i investeringsbudgeten, men det är kyrkans mark det mesta där ute. Det har påbörjats på en förstudie på plan där det. De har hittat en bit mark där ute i kilen.

Hallfrågan är också het.

– Generellt sett kan man säga att inomhushallar är vårt största problem. Vi kan inte tillgodose föreningslivets behov av tider. Vi har inte tillräckligt med plats. Tiderna förändras genom att föreningarna har verksamhet lägre och lägre ner i åldrarna. Man utökar verksamhet och det är bra. Men det skapar problem. Alltfler föreningar och idrotter vill träna vid fler tillfällen lägre ner i åldrarna. Det skapar tillgänglighetsproblem. Många föreningar vill bara träna i fullstora hallar även om det finns mindre gymnastiksalar – som kanske inte står tomma – men där det finns tider. Det är mycket som ska stämma.

Varbergs bostäder växer som bekant. Hänger anläggningarna med?

– Vi hänger inte med. Ytorna är tillräckligt många för de önskemål som finns. Jag har fört fram att idrottshallar oftast byggs när man bygger en ny skola. Då tänker man givetvis att det är en lönsamhet att hallen utnyttjas på dag- och kvällstid. Det är bra, men det räcker inte ändå. Så fort vi fått en ny fullstor hall, så fylls den med en gång. När vi ser på önskemålet om tider så ser vi att det behövs (hallar) lite överallt.

Hur tror du pandemin påverkar idrotten och dess behov av anläggningar?

– Jag har pratat med mina gamla kollegor på Idrottsförbundet (Sisu). Idrotten tappar normalt sett, alltid, ungdomar i åldern 15–16 år. Det är det naturliga tappet. Nu kanske utslaget blir större och kanske tydligare i och med pandemin med ungdomar som tänker ”vad fan ska vi träna för, vi får ändå inte spela matcher”. Det är det jag har fått höra mest. Att det inte är lika roligt. Jag har tränat fotbollslag i hela mitt liv och jag skulle aldrig träna ett lag om man inte fick spela matcher. Nerven i själva idrotten är själva tävlandet men får den naturligtvis inte gå till på vilket sätt som helst. Sedan genererar det en otroligt bra folkhälsa. Folkhälsan är en effekt av idrotten.

Artikeln har tidigare publicerats i Varbergsposten

Micael Andersson

micael.andersson@varbergsposten.se