Många har följt den fängslande TV-serien om det Kungliga Myntkabinettet. Det till synes strikta verkets ledning svassade runt med en del av det östermalmska reservatet som till en första anblick kunde vara från en annan tid.
Vi är förstås inte i närheten av situationen på det Kungliga Myntkabinettet här i Varberg. Hallands kulturhistoriska museum känns behagligt befriat från glans och ett liv på låtsas. Här existerar inga fina middagar eller champagneklirr med förmögna myntsamlare som älskar att frottera sig med varandra.
– Det enda bubblet här är bubbelplast, konstaterar Kristina Brixson.
Hur glamoröst är det hos er?
– Inte det minsta egentligen.
Det finns en del gamla fynd som sällan syns på utställningar. Och det är ju just det som är tanken med serien vi har kört i några år. Att visa det som inte syns. På www.digitaltmuseum.se finns flera hundra foton av de mynt som finns i samlingarna. Ett 20-tal godbitar (som exempelvis fynd från Getakärr), som hittades av en viss Albert Sandklef, finns på nätet. Sök på Getakärr.
– En del 1700-talsmynt fanns i 1700-talsrummet tidigare. Det är ju väldigt många föremål som inte ställs ut överhuvudtaget. Mynten kommer fram när det är teman, säger Brixson.
Ibland finns önskemål från de som de ansvariga för utställningarna att ställa ut silvermynt. Oftast lånas de då mynten in från andra museer.
– Vi har en del jordfynd, men de är inte så praktfulla att ställa ut. Oftast har korrosionen gjort att inte kan se riktigt var myntet föreställer.
Vi ser ett nödmynt från Karl XII:s tid med valören ett öre. Ett nödmynt var, enligt wikipedia, ett mynt där det nominella värdet var större än metallvärdet. Det användes tills staten inlöste nödmyntet till ett värdemynt.
– Vår roll är ha koll på de kulturhistoriska värdena, inte de ekonomiska. Det är viktigt att inte blanda ihop de intressena. De hör inte hemma i museibranschen.
Det behöver vi inte tänka på år 2020. Vi har ju swish.
Artikeln har tidigare publicerats i Varbergsposten
