Fyra betraktande, nyfikna hundögon möter mig när jag öppnar dörren till BRB:s lokal på Rosenfredsskolan. De närmar sig försiktigt, men det är jag som får ta första steget att hälsa.
Hundarna måste vara lugna och professionellt tränade för att fungera i skolmiljö.
– Jag kan inte bara ta in hunden i skolan hur som helst. Det finns allergiker och hundrädda. Det är viktigt att visa respekt för det, säger Karin Jensen, pedagog och hundförare.
Hon har arbetat med hunden Ester i skolans värld i tre år. För ett år sedan inledde hon ett projektarbete tillsammans med Be Right Back (BRB), som är en del av den övergripande elevhälsan. En arbetsterapeut och tre pedagoger hjälper skolorna i kommunen och arbetar helt och hållet med elever med problematisk frånvaro. Stödet är individuellt anpassat.
– Mår man dåligt och har svårt i mötet med andra så kan det vara rätt skönt att ha något att prata om och att göra grejer med, säger Karin Jensen.
Hunden Kesia tassar upp bredvid mig. Med en omedveten rörelse börjar jag stryka henne över huvudet. Det går att ana vad en skolhund kan innebära för en osäker och ledsen elev.
– Hundarna dömer inte. Man kan möta en elev som är väldigt arg, men jag kan prata genom hunden, säger Karin Jensen.
BRB kallas in där alla andra insatser på skolorna gått bet. Det är rektorn på respektive skola som tillsammans med elevhälsoteamet som beslutar om man ska göra en ansökan.
Avgörande för arbetet är den femstegsmodell för insatser för elever med problematisk frånvaro, som infördes på alla skolor 2017.
Målet med BRB är att de hemmasittande eleverna på sikt ska gå tillbaka till ordinarie klass.
– När vi har närmat oss eleven är tanken att en lärare ska komma med in i vårt jobb. Det handlar om att upprätta en trygghet, säger Karin Jensen.
Växer behovet? Är det fler hemmasittare i dag?
– Det är mer synliggjort genom de rutiner som man har försökt att implementera ute i skolorna. Det blir mer synligt vilka hemmasittarna är, säger Ann-Helén Matiasson, bildlärare i BRB.
Många av de hemmasittande eleverna säger från början att de aldrig tänker gå tillbaka till skolan. Men med tiden händer det saker.
– Till syvende och sist vill alla känna ett sammanhang, att tillhöra något. När man väl börjar skrapa lite på ytan så blir man väldigt glad om en klasskompis hör av sig, säger Ann-Helén Matiasson.
Artikeln har tidigare publicerats i Varbergsposten.
