När vi träffas på advokatkontoret vid Hvidtfeldtsgatan i Göteborg i slutet av april har den 75-årige Claes Westergren sällskap av en väninna, hon är med som ett stöd, och sin advokat Monica Crusner.
Vi har träffats med anledning av en skrivelse som kom in till Varbergs kommun den 3 mars:
”Jag skriver till er i egenskap av ombud för Claes Westergren, med anledning av den vanvård, de övergrepp och den försummelse som han som barn blivit utsatt för under Varbergs kommuns tillsyn. |...] I samband med hans placering hos en fosterfamilj i Varbergs kommun, har han utsatts för grova sexuella övergrepp, grov misshandel med och utan tillhygge och kränkande särbehandling. Han levde under inhumana förhållanden då han bland annat fick sova i ladugården bland djuren och fick äta den mat som var avsedd för dem. Förhållandena i fosterhemmet var sadistiska, tortyrliknande och klart olämpliga för ett barn i behov av samhällsvård”.
Placerades på ökänt barnhem
Claes Westergrens vandring genom barnavårdsinstitutionerna inleds 1954. Då blir han nio år gammal placerad på Vidkärrs barnhem i Göteborg. Bakgrunden är att hans mamma har dött några år tidigare. Nu har även pappan blivit sjuk och det blir honom övermäktigt att ha sina barn hemma.
Claes hamnar på Vidkärrs barnhem, en av Sveriges större institutioner i sitt slag med plats för 170 barn. Vidkärrs barnhem kom senare att bli känt genom journalisten Thomas Kangers tv-dokumentär ”Stulen barndom”, som sändes i SVT 2005. Dokumentären fick stort genomslag och anses ha bidragit starkt till den så statliga ”Vanvårdsutredningen” som initierades året därpå.
Flyttades till Varberg
Claes Westergrens vistelse på Vidkärrs barnhem blir inte särskilt lång. 1956 blir han fosterhemsplacerad på en bondgård utanför Varberg. Claes Westergren beskriver situationen när han blev utvald av sina blivande fosterföräldrar så här:
– Alla som var över tio år, varje söndag var det uppställning på gården. Där stod vi alla pojkar med tandkort och läkarintyg i näven. Då kom bönderna som skulle ha fosterbarn. De gick och kände på en och sa: ”han ska vi ha”.
Fick bo bland djuren
Den tillvaro som följde på gården utanför Varberg beskrivs av Claes Westergren som mardrömslik. Han fick bo bland djuren och äta av deras mat. Han förväntades arbeta hårt på gården och genomlevde en kärlekslös tillvaro.
Men en sak beskriver han som värre än allt annat:
– Det värsta är de sexuella övergreppen från bondmoran. Jag var alltså mellan nio och tio år. Jag var tvungen att slicka henne. Hon satte sig på mitt ansikte. Jag kan känna den doften än idag, jag kan drömma om det på natten. Jag gjorde detta var fjortonde dag. För gubben gick på lantmannaföreningen på möte, och då passade hon på. Då visste jag – då fick jag gömma mig. Men många gånger kunde jag inte göra det, då hittade hon mig, berättar Claes Westergren.
– Hon tvingade mig att se på när hon höll på med en galt. Det är så vidrigt att det inte är sant. Hon tvingade mig till så mycket...
Westergren beskriver hur han i brist på mänsklig samvaro knöt en allt närmare kontakt med djuren, framförallt gårdens tjur och två hästar.
– Jag minns alla vinternätterna. Det var så jädra kallt. Vart fanns det varmaste stället? Jo – i gödselstacken. Jag tog ett hästtäcke med mig och lade mig i gödselstacken. Jag ropade efter mamma och pappa. Det är så jävla hemskt..., förklarar han.
– Den enda tröst jag hade var djuren. De lyssnade på mig.
Under tiden på fosterhemmet gjorde Varbergs kommun aldrig några besök, enligt Westergren. Däremot ska Göteborgs kommun vid två tillfällen gjort föranmälda besök på gården.
– Det var föranmält 14 dagar i förväg. Då fick jag flytta in i huset plötsligt, jag fattade inte varför. Men det förstod jag ju sedan. Jag bodde ju i ladugården, jämte djuren, säger Claes Westergren.
Advokaten Monica Crusner menar att de föranmälda besöken från Göteborgs kommun är långtifrån tillräckliga.
– Här har man absolut inte utövat någon tillsyn. Hade det gått till på rätt sätt så hade det kommit en socialsekreterare eller tillsynsman dit och i enrum pratat med Claes. Claes hade ingen vuxen att prata med, han var utlämnad till att prata med djuren. Det är ett katastrofalt misslyckande. Claes borde ha fått en möjlighet att förmedla att det inte var bra. Det är det minsta man kan begära när man placerar ut ett barn.
Claes Westergren har aldrig i efterhand konfronterat fosterföräldrarna med sina upplevelser.
– De är döda för längesen, säger han.
Du tog aldrig kontakt med dem innan de dog?
– Nej, av vilken anledning skulle jag göra det? Jag hade ett hat som inte var av denna värld.
Vad tror du anledningen var till att de ville ha fosterbarn?
– Arbetskraft.
Hamnade i raggarkretsar
Claes Westergren berättar att han till slut rymde från gården och kom tillbaka till Vidkärrs barnhem. Men där var det ingen som trodde honom:
– Jag fick höra att jag hade livlig fantasi. Att jag hade drömt det och så vidare, säger han.
Westergren hade ännu en långt tid framför sig i olika barn- och fosterhem. Först vid 16-17 års ålder kom han ut i samhället och hamnade då i de raggarkretsar som höll till vid Kungstorget i Göteborg.
– Jag blev omhändertagen av raggarna. Jag var inte någon innan jag kom till Kungstorget, och då var jag inte gammal. Jag tror att jag var 16–17 år. Jag blev en maskot. De frågade mig varje dag om jag hade fått mat och gav mig pengar till att äta. Plötsligt var jag någon. Jag hade aldrig varit någon förut. Det är en mentalitet inom raggarkulturen – folk bryr sig om varandra. Vilket samhället aldrig gjort mot mig någon gång, säger han.
Så småningom mötte han en socialarbetare som hjälpte honom till arbete och bostad. Westergren har sedan dess levt ett liv med arbete bland annat som mekaniker och åkare. Han har idag egna barn och barnbarn.
Fick kvarts miljon av staten
Claes Westergren deltog i den process som under andra halvan av 00-talet syftade till att ge upprättelse åt de barn- och fosterhemsplacerade barn som farit illa under perioden 1920–1980. Vid en sex timmar lång intervju inför ersättningsnämnden redogjorde han för sin bakgrund.
Han blev beviljad 250 000 kronor i ersättning.
I nämndens bedömning heter det att: ”Hans berättelse innehåller en detaljerad redogörelse för hur han under denna tid har utsatts för upprepade sexuella övergrepp, upprepad misshandel och annan kränkande behandling. I ett av fosterhemmen var förhållandena närmast sadistiska och tortyrliknande. Nämnden finner vid en samlad bedömning att det kan antas att sökanden har utsatts för övergrepp och försummelser av allvarlig art. Sökanden har därför rätt till ersättning av staten”.
Men i backspegeln ser Claes Westergren inte att den processen gav någon upprättelse.
– Det var ytterligare ett slag i käften. Hur kan man värdera ett barns liv till 250 000 kronor? Vi fick ingen upprättelse. Inte den minsta ursäkt för vad samhället gjort mot oss.
Hundratals fall hos advokatbyrån
Den process som nu förbereds av Crusner advokatbyrå omfattar hundratals fall runt om i Sverige.
– Det kommer in nya fall varje dag, säger Monica Crusner.
Processerna siktar in sig på att kräva skadestånd från de kommuner där barnen har blivit placerade och även de kommuner som beslutat om placeringarna. Crusners resonemang är att dessa kommuner har brustit i sitt tillsynsansvar eller fattat felaktiga beslut och att det i slutänden handlar om brott mot de mänskliga rättigheterna som regleras i Europakonventionen.
Tanken är därför att driva fallen hela vägen upp i Europadomstolen om det skulle krävas. Missförhållandena är ofta svåra att belägga i efterhand, men Crusner menar att bevisbördan för tillsynen ligger hos kommunen.
– Den största bevisbördan ska kommunerna ha. Det är ganska enkelt att bevisa att det inte har skett någon tillsyn om det inte finns några journaler som visar att man gjort tillsyn. De är kommunerna skyldiga att bevara i 70 år, säger hon.
Men att lyfta fram de barn- och fosterhemsplacerade barnens berättelser kan också fylla en annan funktion, menar hon.
– Precis som metoo-rörelsen, så är det här ett motsvarande grepp för de barn som finns där ute idag, resonerar hon.
Kommunen har svarat
Nu förbereds Claes Westergrens fall tillsammans med ett 50-tal andra stämningar som planeras att lämnas in till tingsrätter runtom i landet samtidigt.
Westergrens fall anses av advokatbyrån vara ett av de grövre och man kräver därför en miljon kronor i skadestånd.
Varbergs kommun har bemött det första kravbrevet som advokatbyrån skickade in i mars.
I ett svar daterat den 17 mars skriver kommunjuristen Lisa Holmdahl Pedersen bland annat att:
”Varbergs kommun beklagar att du upplever dig blivit illa behandlad under den uppgivna perioden då du var placerad i fosterhem i Varbergs kommun efter beslut av Göteborgs barnavårdsnämnd” [...] ”Den försummelse och de skadegörande handlingar som du anser dig ha blivit utsatt för ska enligt er uppgift ha skett under åren 1954–1963. Eftersom preskription inträder tio år efter en fordrans uppkomst har den framställda fordringen förfallit.” [...] ”Vidare kan inte vitsordas att du farit illa på påstått och eller ersättningsbart sätt varför skadeståndsanspråket avvisas även i sak”. [...] Det kan slutligen konstateras att staten, genom en lag som trädde i kraft den 1 januari 2013, gav enskilda möjlighet att ansöka om ersättning hos en särskilt tillsatt ersättningsnämnd.” [...] ”Staten Sverige har härigenom erbjudit enskilda rätt till ersättning liknande det som du nu framställt”.
Vanvård av barn- och fosterhemsplacerade barn
I juni 2006 tillsattes en särskild utredare av regeringen med uppgift att granska övergrepp och vanvård inom de sociala barnavården. Utredningen var en följd av att drabbade personer trätt fram i media och berättat om sina erfarenheter från barn- och fosterhem. Avgörande i sammanhanget var bland annat journalisten Thomas Kangers dokumentär ”Stulen barndom”, som sändes i SVT 2005.
Minst 250 000 barn beräknas ha varit placerade i fosterhem eller på institution under perioden 1920–1995.
Vanvårdsutredningen ledde i sin tur fram till den statliga ersättningsnämnden. Dit kunde den som utsatts för övergrepp under perioden 1920–1980 vända sig för att få ersättning. 5 285 ansökningar kom in och i 46 procent av fallen beviljades ersättningen på 250 000 kronor.
