Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/4

Följ med till sanatoriets gamla begravningsplats

För sextonde året i följd guidar Rolandh Nilsson runt sina besökare på Kustsanatoriets historiska begravningsplats för barn. De gripande små gravstenarna och det kusliga obduktionsrummet tar oss tillbaka till tuberkulosens härjningar i ett nära förflutet.

– På julafton 1927 dog lille Gösta Nilsson-Berg från Järnskog i Värmland, bara ett och ett halvt år gammal. Han blev ett av de allra första barnen som begravdes här.
Som så många gånger förr inleder Rolandh Nilsson med en historisk resumé i det lilla kapellet, vars vackra interiör stått oförändrad i snart ett sekel. Genom åren har tusentals besökare fått veta att redan två månader innan begravningsplatsen invigdes så jordfästes själve grundaren av Sanatoriet – doktor Johan Severin Almer – passande nog som den förste.
 

De flesta blev botade
Rolandh berättar att doktor Almers omsorger om tuberkulösa barn tog sin blygsamma början 1902 i den lilla bondgården, som ännu står kvar, för att vid hans död ha växt till det största sanatoriet i Norden med 574 unga patienter.
Och faktum är att de allra flesta blev botade. Rolandh visar runt en bok med två suddiga fotografier av en ung kvinna. På första bilden är hon svårt sargad av tuberkulösa sår, på den andra ser hon fullt frisk ut.
– Bilderna på flickan är nog det som gör störst intryck på besökarna. Sju månader med sol och salta bad botade henne fullständigt, långt innan det fanns mediciner, säger han.
 

Tryckande atmosfär
Vi lämnar kapellet och kliver ner i en annan tidskapsel – obduktionssalen, där kvarlämnade glasburkar, en övertäckt bårvagn och en hel uppsättning kirurgiska instrument ger förnimmelsen av att rummet helt nyligen övergivits. Solljuset flödar in genom bunkerns fönster, men atmosfären känns tryckande. Rolandh Nilsson håller upp en stor glasburk med en bit mänsklig ryggrad. De svårt angripna ryggkotorna ger en aning om tuberkulosens ohyggliga verkningar.
– Jag fick själv lungtuberkulos när jag var sexton år, men räddades av medicinerna som kom i slutet av 40-talet, anförtror han sina förbluffade åhörare.
 

Dyrt att ta hem kistan
Ute i friska luften avslutas turen med en promenad bland gravstenarna. Rolandh Nilsson kan dem på sina fem fingrar.
– Här finns 134 gravar. De flesta som ligger här kom från norra Sverige. De blev kvar här för att deras föräldrar helt enkelt inte hade råd att betala för att få kistan hemtransporterad. Det kunde kosta tre- eller fyrahundra kronor; en hel förmögenhet på den tiden.

Rolandh pekar ut den allra sista graven från 1958:
– Här borta i hörnet ligger Sven Andersson – ’Svina-Sven’ – som skötte om grisarna på sanatoriets bondgård, där ju allting en gång började.
Visningen är egentligen över nu, men flera av besökarna dröjer sig kvar för att lyssna.
Rolandh Nilsson kan inte motstå att bjuda på lite extra av sin outsinliga kunskap om liv och öden från sanatoriets dagar. Han bär en stor portion kulturarv i sitt huvud.
Rolandh Nilsson guidar på Kustsanatoriet varje torsdag i sommar.

Texten har tidigare varit publicerad i Varbergsposten. 

Fler nyheter om Varberg hittar du här

De senaste lokala bostadsköpen hittar du här