Under senare hälften av 1600-talet avrättades hundratals människor efter att ha blivit anklagade för häxeri. Ofta var det grannar och präster som piskade upp stämningen och mestadels var det kvinnor som drabbades. Värst var hysterin under ”det stora oväsendet”, mellan åren 1668 och 1676, då bortåt 300 personer i Sverige miste livet. En tragedi som knappt märktes i Halland.
– Det finns exempel från före och efter men under den här perioden var det inga som helst häxprocesser i Halland. Vi var helt förskonade, säger släktforskaren och författaren Andreas Karlsson.
Hur kommer det sig?
– Förmodligen är det eftersom vi har våra rötter i Danmark. Den danska häxhysterin utspelade sig tidigare och det är svårt att veta om den spred sig hit.
Tillsammans med systern Anna Karlsson har Andreas gått igenom åtskilliga förhörsanteckningar och domslut från tidseran och kommit fram till att sex hallänningar dömdes till döden för trolldom under tiden då häxprocesserna pågick.
– Det är väldigt väldokumenterat. Många lever i tron att det var laglöst på 1600-talet, att folk gjorde lite som de ville. Så var det inte. Ett sådant här domslut var tvunget att bekräftas av Göta hovrätt. Ibland även av kungen, säger han.
Tog ugnsrakan förbi Värö kyrka
En av domarna är från 1688 och handlar om Elin Ambjörnsdotter. En 80-årig tiggerska från Idala, i dagens Kungsbacka kommun. Hon anklagades av prästen Tomas Kiörndal för att ha låtit bli att svälja sin oblat vid nattvarden. Prästen trodde att hon använt oblaten till trolldom. När Elin förhördes råkade hon, lite i förbigående, nämna att hon rest till Blåkulla.
– Hon sa att hon hade tagit sin ugnsraka och flugit och att hon hade träffat djävulen där. Det var en svart man i svarta kläder. Det hade varit ett gästabud i Blåkulla, där det serverades öl, ost och smör. Ett riktigt kalas. Elin sa att hon var så gammal och skröplig att hon inte klarade av att dansa, säger Andreas Karlsson.
Det är högst troligt att Elins liv slutade på stupstocken och att kvarlevorna brändes på häxbål
Två kvinnor i bygden pekades ut. Börta i kyrkbyn och Anna i Stuv. Elin sa att de rest tillsammans till Blåkulla. På vägen ska de ha mellanlandat på kyrkogården i Värö och gått tre varv baklänges runt kyrkan innan de for vidare.
Blåkulla
Blåkulla är platsen, enligt sägnen, dit häxorna for under skärtorsdagen för att fira häxsabbat med djävulen.
Ordet är sannolikt en försvenskning av det tyska Blocksberg.
Beskrivningarna av Blåkulla kom i många fall från barn, som berättade om hur de rövats bort av anklagade kvinnor och ibland även män. Det rörde sig ofta om en bekant plats – kanske en bondgård där sysslor utfördes bakvänt – och festen liknade inte alltför sällan ett bondbröllop. I stället för vanlig festmat kunde gästerna äta paddor och ormar.
Resan till Blåkulla skedde på en kvast, en gren eller ovanpå något vardagligt redskap, som en grep eller en raka. Föremålet smordes vanligen med någon form av djurfett. Häxan kunde även rida dit på ett husdjur eller skära hål i väggen med en nål och kliva igenom.
Förutom påsken sades Blåkullafärder också äga rum på Valborgsmässoafton.
”Är inte det här något du drömt om?”
– Rätten litade inte riktigt på Elin. Hade hon verkligen sett kvinnorna? De kontrollerade hennes syn. Den var som en höks. Sedan gav de henne chansen att rädda sig själv, säger Andreas Karlsson och citerar ur förhörsanteckningarna:
– "Men är inte det här något du drömt om?" undrade rätten. Elin svarade: "Oh, nej nej. Jag var i Blåkulla.”
De andra kvinnorna nekade och friades i brist på bevis, trots att prästen Tomas Kiörndal var missnöjd. Börta i kyrkbyns make hade trots allt sålt öl på helgdagar. Elin, däremot, dömdes till döden. Hon ansågs ha varit vid sina sinnes fulla bruk och det hon sagt vittnade om att hon helt frivilligt nyttjat djävulens krafter.
– Det är högst troligt att Elins liv slutade på stupstocken och att kvarlevorna brändes på häxbål, säger Andreas Karlsson.
Dottern anklagade modern
När tioåriga Börta Joensdotter, från Valinge, började berätta historier om sin mamma ett par decennier senare blev resultatet annorlunda.
– Det här var 1722. Börtas mamma hette Ingeborg och var ett inhyseshjon. De hade ett kringflackande liv. Ingeborg fick ströjobb lite här och var. Ibland fick Börta bo och arbeta på en annan gård än mamman, säger Andreas Karlsson.
Ofta var det spegelbilder av det som ansågs vara gott. Häxorna kunde exempelvis sitta till bords som i nattvarden, fastän med djävulen i stället för prästen
Börta Joensdotter var skärpt och hade en livlig fantasi. Hon berättade skrämmande historier, om hur hon och modern på påsken åkt till Blåkulla. Historierna liknande på många vis de Elin Ambjörnsdotter berättade på 1680-talet.
– Hon sa att de flög iväg och landade mitt i skogen, där det bodde en svart gubbe. Hos gubben bjöds det på bröd som smakade mull och brännvin som smakade vatten, säger Andreas Karlsson.
Klämde blod ur ett skärp
Även i Börta Joensdotters berättelser förekom flera kvinnor från bygden. De kallade den svarte gubben för far.
– Börta berättade att mamman kunde trollkonster. Att Ingeborg tagit en livrem från en man, mjölkat blod ur remmen och sedan gjort ost av blodet. Hon kunde också ta fiskben och förvandla till hela fiskar, säger Andreas Karlsson.
Barnets beskrivningar var sannolikt inspirerade av det hon fått läsa upp för präster vid husförhör. Berättelsen om hur guds son gjorde en fisk till flera, exempelvis. Det var inte ovanligt att man lånade det bibliska bildspråket och förvrängde det.
Man anpassade ofta straffen efter vad personen ansågs tåla. Var det en ung pojke kunde man ta i hur hårt man ville
– Ofta var det spegelbilder av det som ansågs vara gott. Häxorna kunde exempelvis sitta till bords som i nattvarden, fastän med djävulen i stället för prästen, säger Andreas Karlsson.
Inom rättsväsendet fanns det vid den här tiden en föreställning om att barn inte kunde ljuga. Ändå godtog inte rätten flickans berättelser.
– Under rättegången var alla andra vittnen samstämmiga. Grannarna sa att de utpekade häxorna var goda människor. De sa: ”Den där lilla Börta, däremot. Hon ljuger om precis allting,” säger Andreas Karlsson.
Ljög om sin mamma för att ge igen
Det visade sig att Ingeborg hade slagit Börta vid något tillfälle. Häxprocessen var förmodligen flickans sätt att hämnas. Det gick inte som Börta ville. I stället för att modern brändes på bål dömdes Börta för mened och utdelades spöstraff med ris.
– Man anpassade ofta straffen efter vad personen ansågs tåla. Var det en ung pojke kunde man ta i hur hårt man ville. Var det en gammal kvinna fick hon inte piskas så att liv och hälsa äventyrades, säger Andreas Karlsson
I tiden som förflöt mellan Elin och Börtas vittnesmål hade något förändrats i samhället.
– När man kommer in på 1700-talet gjorde kyrkan ett krafttag mot mildare vidskeplighet och 1779 avskaffades dödsstraffet för trolldom helt och hållet. Sedan levde skrocket kvar ute i bygderna till långt in på 1800-talet, säger Andreas Karlsson.
LÄS OCKSÅ: Rättsskandal och dödsstraff – dramatisk sommar i Varberg för 400 år sedan
LÄS OCKSÅ: Ny bok slår fast - de svor lika förbannat på 1600-talet
LÄS OCKSÅ: Allianser och svek i Ingeborgs väg till makten
LÄS OCKSÅ: Tillbaka till tiden då Halland var ett land
Fler nyheter om Varberg hittar du här
De senaste lokala bostadsköpen hittar du här