Under några år på 2000-talet var hon det stora friidrottslöftet i Varberg. Allt hände samtidigt. Och det gick fort. Linda erbjöds plats i landslaget: Först i ungdomens finnkamp. Sedan kom tävlingar inför massor av folk på Ullevi och Stockholm Stadion.
På den tiden hade flera friidrottare krattat längdhoppsgropen. Publiken var fångad. Folk trängdes på arenorna. Hon hade lagkamrater som Christian Olsson och Carolina Klüft. Men var allt rätt?
Vi blickar väl tillbaka till hur allt började. Redan som fyraåring började hon idrotta. Hon testade hela provkartan. Det var gymnastik, fotboll, friidrott och lite till.
Redan som ung tonåring visade hon talang och sysslade med lite av varje.
– Jag var nog inte superlätt att träna. Jag var skitjobbig, var överallt och ingenstans. Busig! Jag skulle väl testa gränser.
Jo, hon har ändrat sig, hävdar hon. Tur det...
En av 2000-talets stora lokala friidrottstränare Csaba Gaal hankade runt i Sverige på ungdomstävlingar. Och det gick bra. Linda utvecklades, hoppade längre och längre och hamnade till slut i Växjö.
Friidrottsgymnasiet ger bra förutsättningar. Att flytta från Varbergs Gif innebar en ny anpassning. Du lever och ska prestera i grupp med jämnåriga.
– Vi var fyra i korridoren och det var verkligen inte min grej, erkänner Linda.
Att tänja gränser tillsammans innebär att man inte alltid lyssnar på kroppen.
– Man kör på i sina träningsgrupper utan att tänka efter.
Det blir ett grupptryck?
– Ja, du blir småhetsad och en helt annan konkurrens än den sansade miljön hemma. Bor man på internat sköter man alltid maten själv. Det var inte alltid så lätt.
Förutsättningarna fanns för att nå rejäla längder, eller?
– Det kanske inte hade gjort något om jag hade varit några centimeter längre. Men jag hade absolut kunnat nå en 650-nivå – om jag hade gjort allt som stod i min makt. Men jag tyckte att det var gott att leva lite utanför också. Hade jag varit Stefan Holm hade jag kommit upp på 650-nivå, tror jag. Men jag vill inte leva som Stefan Holm. Jag vill kunna gå på bio och bo i Varberg. Hade jag tvingats bosätta mig i en lägenhet i Göteborg, gå och träna varje dag, skulle jag inte ha haft något socialt liv överhuvudtaget. Att pendla tar på krafterna. Det blev ingen helhjärtad satsning.
Linda började lida av ryggbesvär.
– Min pappa la en plywoodskiva i sängen bara för att jag skulle kunna sova.
Expertisen viftade med rött flagg.
– Är du under 18 år ska du inte ha ont på det viset.
Det blev magnetröntgen och konstaterad stressfraktur.
Tidpunkten då du måste välja inriktning i livet närmade sig. Linda Berntsson fick till en hyfsad säsong 2011. Det kändes bra. Året efter började Linda tänka efter vad hon ville syssla med i livet. Sjukgymnast kom som en tanke.
– Jag kände att det var dit det var dags att gå. Jag tränade på sommaren, men fanns redan i tanken. Ungefär som när man går mot pension. Hade jag varit med i landslaget och de stora mästerskapen skulle jag nog inte ha lagt av bara för att jag var kvar som sjukgymnast.
Valet var gjort. Tillsammans med Johanna Gull stod de för fysträningen i Varbergs Bois herrlag. Linda har även assisterat i andra klubbar i kommunen.
Linda Berntsson tjänstgör numera på Idrottsrehab Ullevi, ett företag på Gårda i Göteborg. Ungdomar och juniorer från Göteborgsidrottens elitföreningar får hjälp och råd. Linda kan det där och bär med en egen erfarenhet.
Arbetet i Göteborg börjar trappas upp. Pappa Per får mer tid att ta hand om lilla Hedda, tio månader och hämta storasyster på förskolan.
Det skulle inte förvåna om något av barnen börjar idrotta.
– Det är handboll i Brearedshallen på lördag förmiddag.
Se där, det har redan börjat.
Artikeln har tidigare publicerats i Varbergsposten
Fakta: LINDA BERNTSSON
Född: 1987.
Bor: Breared.
Familj: sambon Per och två döttrar.
Yrke: sjukgymnast
Andra idrotter: fotboll, gymnastik.
Friidrottskarriärens höjdpunkt: Finnkampen 2007 (”mycket folk och bra tryck på läktaren” med Christian Olsson och Sanna Kallur i laget).
