Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/12

Efter inventering: Unika stenar ska återanvändas

Kommunen har räknat sin gatsten och stenstaden Varberg förnekar sig inte. Bohusgraniten har man gott om, men Varbergsgranitens knapphet ställer högre krav på stram hushållning.

– Det har väl aldrig brutits så mycket Varbergsgranit som det görs nu?

Anders Sivertsson, byggledare på hamn- och förvaltningen, har förmodligen rätt i sitt påstående. Bygget av Varbergstunneln skär rakt in i charnockiten – Varbergsgraniten. Men några stenhuggare syns inte vid tunnelbygget. Den råvara som en gång var med och byggde Varbergs välstånd körs nu med lastbil till upplag och blir blott fyllnadsmassor. Den tid då Varbergscharnockiten fick resa till fjärran länder är förbi.

Vi träffar Anders Sivertsson och hamn- och gatuförvaltningens chef Henrik Petzäll på Kvarnagårdens industriområde – närmare bestämt på ett av förvaltningens upplag för sten. Anledningen är att Anders Sivertsson ägnade delar av förra året åt att räkna gatsten.

Men nu har Anders Sivertsson så klart inte räknat varenda sten. Däremot har han uppskattat mängden sten som kommunen har i lager, och han har landat i:

Storgatsten av Varbergsgranit (charnockit), cirka 1370 kvadratmeter. Smågatsten av Varbergsgranit, cirka 950 kvadratmeter. Smågatsten av bohusgranit, cirka 6040 kvadratmeter och smågatsten av Karlskronagranit, cirka 150 kvadratmeter.

Och när vi ändå är inne i detaljerna: Kommunen äger och använder lus (vanlig gatsten), storgatsten (rektangulära stenar), borgmästarsten (sådana som ligger i trappan på torget) och hällar, eller hallar som det kallas ibland – en rullator- och pumpsvänlig variant.

Syftet med inventeringen är att spara resurser.

– I kommunens hållbarhetsstrategi och i våra miljömål finns ambitioner om återbruk och hållbarhet och att använda det vi redan har är ett led i det, säger Henrik Petzäll.

– Men vi tycker det är skoj också! Och så har vi eldsjälar som Anders som kan det här.

– Gatstenen är vacker, användbar och hållbar. Ska vi göra ett arbete runt ett brunnslock är det mycket enklare att lyfta bort några stenar än att bryta upp och lägga om asfalt, säger Anders Sivertsson.

Gatsten hittas i gamla vägar

Stenindustrin upphörde åren runt första världskriget så då var det stopp på nyproduktionen. När riksväg 2 anlades (gamla E6) fick körbanan gatsten av bohusgranit. Vägen fick så småningom asfaltsbeläggning. Men där under vilar gatstenen.

– Vi stötte på sådan sten nu när vi jobbade med den nya rondellen in till Läjet. Vi var där och samlade ihop den och fick ihop 600 kvadratmeter sten som vi kan använda igen någon annanstans, berättar Anders.

Men häromdagen hörde jag att man hittat sten i närheten av kvarteret Renen för en tid sedan. Den sades ha körts på deponi direkt?

– Ja, det är inte alltid man har sett värdet av den. Men när vi hör talas om sådana fynd försöker vi samla in stenen. Och ibland går stenen helt enkelt inte att ta tillvara, säger Henrik Petzäll.

Förklaringen lyder: Gammal stenläggning som ligger under ett lager av skyddande sand kan få en ny uppgift, men om asfalten och stenen skiljs åt av ett lager av tjära är stenen förstörd.

Sten ska användas vid stationsområdet

Men tack vare de fynd av fin gatsten som görs – som i fallet med Läjetrondellen – fylls kommunens stenförråd på. Nyinköpen är få.

– Men till rondellen här ute har vi faktiskt köpt in storgatsten. Där vill vi inte lägga vår Varbergsgranit eller bohusgranit, säger Henrik Petzäll och nickar åt rondellen ute på Värnamovägen.

– Stenen ska passa in i den miljö där den ska vara. Vi vill matcha rätt sten mot rätt plats.

Inventeringen har också sin bakgrund i planeringen av Västerport och det nya stationsområdet. Där är ambitionen att använda stenbeläggning och som planerna ser ut nu kommer bohusgraniten att användas där. Charnockiten är en knapp resurs och den vill man reservera till kvarteren innanför vallgatorna.

Stenindustrin i Varberg

Strandpromenaden må bjuda vackra vyer, men det är knappast orörd natur som flanören möter. Promenaden går rakt genom ett stort industriområde, och spår från stenindustrin finns även i närheten av Komedianten, Hästhagabergen, Kåsaområdet, Söderhöjd, Påskberget – ja, lite varstans i stan. Kommunens informationsskylt om stenindustrin som står i närheten av Rantzauklippan listar inte mindre än 28 platser där tidigare generationer brutit och bearbetat sten.

Stenindustrin blomstrade under det sena 1800-talet. Med industrialismen växte Europas städer och städerna behövde gatsten och sten till byggnader och andra byggnadsverk. Fångar från fängelset arbetade i Kullgrens Enkas brott vid fästningen, men de allra flesta som arbetade i stenindustrin var vanliga arbetare. 1889 bildade de en fackförening.

Stenen exporterades i första hand till Tyskland och Danmark, främst med fartyg men delvis också med järnväg. Men sten från Varberg har också levererats till bland annat Aberdeen, Wien, Paris, Manchester, Prag och Budapest, Riga och Philadelphia.

Lästips för dig som vill veta mer: Artikeln Varje dag avgick en stenskuta – bidrag till stenindustrins historia i Varberg av Lennart Hjelmstedt i Varbergs museums årsbok 1986.

Fler nyheter om Varberg hittar du här

Superlokalt - här får du senaste nytt från ditt område

De senaste lokala bostadsköpen hittar du här