– När de första barnen kom in trodde man att det var en inflammation i höften till följd av en virusinfektion. Sedan insåg man att det inte var något fel på höftleden utan det verkade mest vara ont i muskulaturen, berättar Christer Allenmark som var biträdande överläkare på ortopeden, sjukhuset i Varberg och tillsammans med en kollega skulle ta reda på vad Buasjukan egentligen var.
Svaret på gåtan kom de aldrig fram till.
– Någon säker orsak hittade vi aldrig. Vi lade ändå ner rätt mycket resurser på det. Det blev mycket diskussioner om det fanns en psykologisk faktor bakom. Men det var ingen typisk masshysteri, som i regel orsakas av någon form av kollektiv stress och brukar gå över rätt fort, på ett par dagar. Här hade de flesta ont i ett par veckor, och det pågick en fem månader. Dessutom fanns inte de vanliga symptomen som illamående, svimningar, hyperventilation.
Hur många insjuknade?
– Det var en svår fråga du. Det är ju 30 år sedan jag höll på med det här! Det kommer jag inte ihåg. Men det var nog ett par hundra. Det var kanske fem-tio barn som hamnade på sjukhus. Men sedan insåg ju vi att det inte var någon höftledsinflammation, då behandlades de här barnen i öppenvården sedan. Och då såg vi aldrig dem.
Vad säger du om att det mest var flickor som drabbades?
– Det var det huvudsakliga skälet till att det skulle vara masshysteri, som drabbar framförallt flickor. Det är väl flickor som är mest benägna att få den här typen av reaktioner i samband med någon typ av stress.
Spekulationer om Ringhals då?
– När vi blev inkopplade var det inte mycket tal om Ringhals, eller någon strålningspåverkan eller sådär. Det är möjligt att det diskuterades från allra första början, men då var inte jag med.
Buasjukan spred väl sig?
– Ja det gjorde den. Och där såg vi att det fanns en betydande psykologisk orsak. Jag tror att det började beskrivas i massmedia i februari, precis när det började ebba ut här i Varberg. Då plötsligt var det några som blev sjuka i Göteborgstrakten, och runt i Sverige också.
Du opererade flera barn?
– Ja, det finns något som kallas Snapping hip, där bindväven ligger för tajt över en slemsäck. Då delade vi på bindväven och så blev det bra.
Hur ser du på er, sjukvårdens roll?
– Det fanns definitivt en misstanke om masshysteri när vi blev inkopplade och vi ville naturligtvis inte förstärka det. Samtidigt hade barnläkarna och skolläkarna hävdat att det nog var något ortopediskt och vårt uppdrag var att ta reda på vad det hela berodde på.
Har du hört talas om något liknande, då eller senare?
– Aldrig. Inte av den här digniteten och inte under så lång tid.
Buasjukan pågick hösten 1982 fram till mars-april 1983 med fall fram till december 1983.
Efter medias uppmärksamhet rapporterades fall upp till Ådalen.
I Läkartidningen hösten 1983 hävdade barnläkaren Kristina Berg att Buasjukan kunde vara det första svenska fallet av masshysteri: ”De drabbade var flickor i kroppsligt föränderlig ålder (medelålder 12 år), många var bästisar, sjukdomen avtog under loven men sköt fart när skolan började, och spreds i de områden där de intresserade läkarna fanns.”
Enligt HN kontrade Allenmark med att virus inte kunde uteslutas i vissa fall och att åldrarna varierade mellan 6 och 45 år.
New York årsskiftet 2011/2012 - Gymnasieflickor utvecklade tecken på Tourettes-liknande syndrom.
Västbanken 1983 – närmare 1 000 flickor drabbades av svimningsattacker. Först misstänktes giftgas.
Tanzania 1962 – en skrattepidemi bland skolflickor resulterade i att en skola fick ha stängt.
Strasbourg, Alsace 1518 - människor dansade utan uppehåll. ”Dansepidemin” pågick uppåt en månad och folk ska ha dött av hjärtattacker och utmattning. Källor: HN, Läkartidningen och Wikipedia.
