Hur har det varit att fatta och stå till svars för beslut mitt under brinnande pandemin? Hur trött är kommundirektör Carl Bartler i dag på en skala? Och finns det beslut han ångrar i efterhand?
Vi börjar brett. Hur har det varit att vara du under pandemin?
– Det har varit ett intensivt och ansträngande år på väldigt många sätt. Det har varit både givande och har känts viktigt det man gör, men det har samtidigt varit tungt i många fall. Det har varit ett år av mycket känslor och hög arbetsbelastning för både mig och mina kollegor.
Har du något ögonblick då du förstod att läget var allvarligare än vad man kanske anade i februari/början av mars förra året?
– Under ett ledningsmöte i mars berättade jag att den bedömningen som vi fått till oss var att detta kunde hålla på i hundra dagar. Då var det en som frågade ”vilken dag är vi på nu då?” och jag svarade ”jag tror inte att vi kommit till dag noll än”. Då blev det lite jobbig stämning i gruppen. Det var ett ganska starkt ögonblick.
I mitten av mars förra året sa du på ett fullmäktigemöte att ”vi kan inte vara så oroliga som vi är i samhället just nu i tre till sex månader. Det orkar vi inte. Det går inte.” Nu har det gått mer än ett år. Vad tänker du om det i dag?
– Jag står fortfarande för det. Jag tror att man kan fundera på om oron och åtgärderna som vi har vidtagit för att minska smittan i alla lägen har stått i proportion till det skydd som de har åstadkommit. Jag är bekymrad över vad det här har fått för konsekvenser för elever på gymnasieskolan som har fått gå huvuddelen av sin gymnasietid hemma i det egna flick- eller pojkrummet. Jag tror att vi har ganska höga kostnader i samhället som vi kanske inte fullt ut ser eller kan identifiera ännu.
Hur isolerad har du själv varit?
– Jag har inte varit helt så isolerad som jag upplever att andra har varit. Jag har i huvudsak varit på kontoret på dagarna, men det har ju varit väldigt få här. Mina dagar har bestått av oändliga rader av digitala möten, och det har varit oerhört mycket tid framför datorn utan paus eller uppehåll. Det har varit ett mer intensivt mötes- och arbetsår än jag någonsin har varit med om tidigare.
Hur trött är du på en skala?
– Jag tror att jag och mina kollegor är tröttare vad vi själva inser. Att arbeta med krisarbete skapar på ett sätt energi för det finns hela tiden en anspänning och ett driv, och det håller uppe oss under en lång tid men när den spänningen sedan sjunker tror jag att vi kommer att se hur trötta vi egentligen är och då är det nog några som kommer att behöva vila ordentligt.
I ett tidigt stadium valde ni att fortsätta driva Varberg lite mer som vanligt, medan andra kommuner stängde ner och införde besöksförbud på äldreboenden till exempel. Hur har det varit att stå till svars för sådana beslut som påverkar så många?
– Det var varit intensivt såklart. Det har varit tydligt vilket stor samhällspåverkan det vi gör och säger från kommunens sida har och hur det påverkar människors vardag. Det har varit en balansgång att försöka kommunicera både det som vi gör för att minska smittspridningen men också det vi avstår från att göra för att vi måste fortsätta leverera våra välfärdstjänster.
Ja, det finns ju de som tycker att restriktionerna är för slappa och de som tycker att de är för hårda. Inte lätt att göra alla nöjda...
– Ja, lite så. Men i grunden har förhållningssättet varit ganska tydligt. Man ska vara hemma, hålla avstånd, tvätta händerna. Men sen har vi hamnat i väldigt många diskussioner med väldigt många detaljer. Exakt hur många meter ska det vara mellan borden? Gäller det även i kön till toaletten? Vi har helt enkelt hamnat i en situation i samhället med ett väldigt flöde av instruktioner. Sedan har ju samhällets kommunikation sett väldigt annorlunda ut mot vad vi är vana vid. Vi kan konstatera att vid flera tillfällen har regeringen gett uppmaningar till kommuner i form av presskonferenser en fredagseftermiddag vid halv fyra. När presskonferensen är slut och folk undrar vad de ska göra blir vi svaret skyldiga direkt. Det tror jag vi som samhälle får fundera över vad det får för konsekvenser i längden.
Finns det områden där du känner dig tveksam till om ni har fattat rätt beslut?
– Det har det funnits emellanåt. Som kollega och arbetsgivare har det också varit ett etiskt dilemma hur hårt medarbetarna ska jobba. Även om det är samhällsviktigt och de själva tycker det är viktigt så kan det få ett högt personligt pris för flera av de inblandade.
Vad ser du fram emot när allt är över?
– Jag tänkte att jag skulle gå och lyssna på Håkan Hellström på Ullevi. De säger ju att en del av upplevelsen är att längta så då får vi väl extra mycket valuta för pengarna nu.
Artikeln har tidigare varit publicerad i Varbergsposten.
