Först kom rapporterna från Köln. Därefter om We are Sthlm-festivalerna, och med dem flera kvinnor och tjejers vittnesmål om sexuella trakasserier.
– Och jag har själv varit med om det, och mina vänner, säger Jenny Nordlander, chefredaktör på Nöjesguiden. Men hon saknade männens berättelser.
– Som journalist tänker man ju att vi också vill göra något om det här, och sedan funderar man på vad som inte har gjorts. Uppenbarligen finns det män som trakasserar, men det är väldigt svårt att få någon att berätta om det. Därför funderade jag över vad jag själv visste, och vad jag vet är att det här hände mig på mellanstadiet.
Så Jenny Nordlander valde att kontakta cirka tio killar från grundskolan på sociala medier.
– De är de man hängde med, de man tyckte om eller kanske själv var kär i. För jag tyckte ju själv att det var kul, det var ju ett socialt spel man absolut inte ville vara utanför. Om ingen tafsade på en undrade man om man var ful eller varför, säger Jenny.
"På senare år är de namnlösa figurer, men det fanns en period när pojkar jag kände tryckte in mig i hörn, mot väggar och ner på marken och tog på mig varje dag" skriver Jenny Nordlander på Nöjesguiden, och berättar om hur de i hennes skola i Varberg gick med ryggen tryckt mot skolväggen så långt de kunde på väg till skolmatsalen.
– Så fort väggen tog slut fick vi springa. Annars tog de oss på rumpan. Jag tyckte det var spännande och det var jag också tydlig med när jag tog kontakt nu, att jag inte är arg eller vill skuldbelägga, att jag var en del av det själv då men ville prata om hur det känns i dag.
Få svarade, flera avböjde, berättar Jenny.
– Men en kille valde att svara, sa ja direkt.
Vad tänkte han i dag om det som hände?
– Han var väldigt rimlig, sa att han aldrig menat något illa utan gjort som alla andra och att det var något kul. Och det var väl ingenting han tänkt på skitmycket, men nu, sa han, känns det helt främmande. Lika främmande att han skulle ta någon på rumpan i dag var det som att han skulle slå någon. Däremot förekom ju slagsmål när man var liten.
Vad har du fått för reaktioner?
– Det har varit välläst, och delat. Folk har sagt att de känt igen sig, och det är inte bara tjejer som delat utan även killar.
Har killarna känt sig uthängda?
– Ingen har hört av sig i alla fall, och han jag har intervjuade har läst och godkänt sina citat, han gillar texten. Han är ju anonym, men sa samtidigt att varför skulle han inte prata om det. "Det har ju hänt".
