"Blir inte bättre om man inte försöker"

– Ganska ofta får man höra att "varför kan ni inte göra mer?", men man måste lära sig att vara glad över vinsterna, säger hon.

Hon sätter sig i gräset och tar av sig skorna.

– Jag går helst barfota så ofta som jag kan, säger hon. Jag är uppvuxen i skogen och naturen och då sprang vi runt barfota.

Ensamhet präglade en stor del av Emma Åkessons barndom berättar hon. Hennes pappa hade diabetes och låg i perioder inlagd på sjukhus nästan hela tiden och hennes mamma jobbade mycket.

– Jag hade inte heller några syskon så jag umgicks med våra djur. Vi hade kaniner och en hund som var min bästa vän. Jack hette han. Vi brukade ligga på en liten filt ihop på golvet innan vi skulle sova.

Besöken på sjukhuset hos sin pappa minns hon som en tid då en del av frågorna väcktes kring människors arbetsvillkor.

– Jag hängde ibland med personalen och märkte att de var stressade. Så jag blev ofta arg och frustrerad och brukade fråga mamma varför sjuksköterskorna inte bara kunde få vara med patienterna så lång tid som de behövde, berättar hon.

Bakom sitt engagemang i facket ligger ett livslångt ifrågasättande av orättvisor.

– I skolan sa jag ifrån om någon var utsatt och försökte bli vän med dem, berättar hon. Jag har alltid mått dåligt när andra mår dåligt. Ibland kan det kännas hopplöst men det blir inte bättre om man inte försöker.

Emma Åkesson har varit fackligt aktiv i tolv år. Sedan år 2014 har hon varit avdelningsordförande i Halland och den 19 maj i år blev hon invald i förbundsstyrelsen.

– Jag har länge tänkt att det skulle vara intressant att vara med i förbundsstyrelsen och nu får jag ju det, säger hon.

Hon var inte nöjd med hur saker såg ut ibland och nu får hon vara med i förändringsprocesserna.

– Det arbetet hjälper mig att förstå saker och processer så att jag blir mindre frustrerad. Men jag är mest frustrerad hela tiden ändå.

– Jag har valt att tacka ja till dessa förtroendeuppdrag för jag vill ju påverka, säger hon.

Vad har du för rädslor?

– Ett av mina barn har en lätt typ av autism, vilket innebär ett något annorlunda sätt att förstå saker. Och jag är rädd för att ingen ska vara där för mitt barn om det skulle behövas. Min rädsla är att samhället inte ska vara där för de som behöver och att jag inte ska räcka till. Jag vill att alla ska ha en förutsättning för att ha det bra, säger Emma Åkesson.

Carolin Gadallah