Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Blågult hägrar för Loa

När Loa Lyberg var tolv lockade en kompis med honom på handbollsträning. Fyra år senare har 16-åringen upptäckts av Svenska Handbollförbundet. Loa slåss för en plats i U17-landslaget. – Det känns helt surrealistiskt.

För en tid sedan fick han vara med om tidernas upplevelse. Han blev uttagen till det andra rikslägret som ska förbereda Sveriges kommande U17-landslag 2019. Då vill Loa vara med förstås. Och hans kloka inställning säger att han är på god väg att lyckas.

Loa Lyberg har anledning att le. När han var tolv år lade han ner fotbollen i Varbergs Gif. Han tände i stället på handboll. Fyra år senare är han upptäckt. Nyligen var han på ett förbundsläger som ska bli det kommande svenska U-17-landslaget.. Bild: Micael Andersson

Men vi kanske ska börja med att blicka tillbaka. Det råder ingen tveksam om att Loa Lyberg är en skärpt kille. Han satsar förstås på handboll. Samtidigt är han medveten om att skolan är hyperviktig för honom. Nyligen började han läsa naturvetenskap på Peder Skrivares skola.

Loa och andra handbollssatsande ungdomar har fördelen av det finns lokal utbildning för lovande spelare här i stan. Tidigare fanns inte den möjligheten.

För något år sedan kom Loa med i Hallandslaget i pojkar 15. Han gjorde tydligen så bra ifrån sig för att han hamnade på ett landslagsförberedande läger.

– Jag var så nervös och det var så många som kollade. Det var folk som pratade och jag visade inte riktigt min bästa sida.

Något halvår senare spelade HK Varberg USM för 16-åringar. Under den resan kunde Loa inte klaga på bristande speltid.

– Kollegan på min position var sjuk och jag fick full speltid och kunde visa mina kvaliteter.

Där kom genombrottet. Nyligen var Loa Lyberg på ett läger med de 60 bästa i landet. HK Varbergskillen var under lägret en av sju mittsexor i sällskapet. Och då gäller det att visa styrka – men samtidigt ödmjukhet.

– Det är konkurrens men samtidigt är det en stor grej och man vill ju komma med. Man behöver inte vara ovänner med de andra. Det handlar också om att visa sammanhållning.

Den här gruppen ska så småningom bantas ned till ett U17-landslag som ska spela turnering i Portugal 2019.

Tittar du mycket på handboll?

– Jag tränar så mycket så jag hinner knappt. Men jag brukar titta på Max Darj (proffs i Tyskland). Jag försöker ta in det och göra det när jag tränar.

Du bytte från fotboll till handboll. Vad skiljer mellan idrotterna?

– Det är mer samarbete i handbollen. Man måste klicka samman.

Loa tränar med två grupper. Ofta blir det bara nån ledig dag i veckan.

Hur mår kroppen efter all träning?

– Det är mycket påfrestning på leder.

Och så måste man gilla att få stryk som mittsexa – eller?

– Ja, det är ju det. Jag kom hem från lägret med stora blåmärken och rivsår över hela kroppen. Det gäller att ge och ta.

Med det är inget ”pipande” om någon trillar i backen.

– Nej, man vill inte vara mesen som ligger ner.

Texten har tidigare varit publicerad i Varbergsposten