”Med den erfarenhet jag har av hur det gick till med [namn] är jag inte förvånad över att ungefär hälften av de som avlidit i covid-19 i Sverige var föremål för någon form av äldrevård. Det som kan förvåna mig är att det inte är fler”.
Så skriver en anhörig till en äldre person som i sommar avled på äldreboendet Östergården i Varberg, efter att ha smittats med covid-19.
Den anhöriga har anmält händelsen till Inspektionen för vård och omsorg. Anmälan är flera sidor lång, och beskriver en rad upplevda missförhållanden.
Anmälarens närstående har bott på äldreboendet på Träslövsvägen 23 på Östergården sedan april 2019. Anmälaren har haft kontakt med sin närstående dagligen genom personliga möten eller telefonsamtal fram till att besöksförbudet infördes i mars 2020. Efter detta har kontakten huvudsakligen skett via telefon.
”Förutom då jag lyckades få till stånd ett besök efter det att boendet införskaffat plexiglasskärm, en halvtimme. Det var inte lätt att få till stånd detta möte. Först meddelades jag att tiderna var slut, men när jag ifrågasatte detta fick jag en tid”, heter det i anmälan.
I slutet av maj insjuknar den närstående. Anmälaren får beskedet av ansvarig läkare. Det beslutas att den närstående ska skickas till sjukhus vid en eventuell försämring men att någon hjärt- och lungräddning inte ska ges eftersom den närstående lider av benskörhet.
Den 4 juni läggs den närstående in på avdelning 3 C på Varbergs sjukhus, den avdelning som omvandlats till en särskild avdelning för coronasmittade.
Men den närstående tillfrisknar och skrivs den 12 juni ut från sjukhuset tillbaka till sitt äldreboende. Det finns då enligt anmälaren instruktioner om hur den närstående ska rehabiliteras. ”Det som behövdes var anatidecubitusmadrass (eftersom [namn] hade fått tendens till liggsår) och rehabilitering. Sjuksköterskan hade varit i kontakt med kommunsköterskan och lämnat över de uppgifter som var aktuella”, heter det i anmälan.
Men enligt anmälaren kommer madrassen inte på plats förrän anmälaren själv påminner om det. Och någon rehabilitering blir det enligt anmälaren inte tal om – och detta är enligt anmälaren en avgörande faktor bakom att den närstående så småningom dör.
”Vid kontakten på lördagen den 20 juni började det komma oroande uppgifter om [namns] hälsotillstånd och dessutom meddelade [namns] kontaktman att [namn] var ’i karantän på sitt rum’ sängliggande. [Namn] hade varit i karantän sedan måndagen den 15 juni. Inte med ett ord har man nämnt detta vid tidigare kontakter under veckan”, skriver anmälaren.
Enligt anmälaren, som säger sig ha mångårig erfarenhet från arbete inom sjukvården, är det denna karantän utan tillräcklig rehabilitering som blivit avgörande för den närståendes försämrade hälsotillstånd.
”Vad jag förstått fick [namn] i princip ingen rehabilitering. Den insats som gjordes på sjukhuset i Varberg och som skulle följts upp ignorerades totalt. Man kan säga att åtta dagars sjukhusvård helt kastades bort. Jag är övertygad om att med den prognos [namn] hade när [namn] skrevs ut från sjukhuset skulle [namn] levt idag om man i äldreomsorgen i Varberg gjort vad man skulle”, skriver anmälaren.
”Med det besöksförbud som funnits har möjligheten till insyn och uppmärksammande av brister helt försvunnit. Besöksförbudet har säkert varit till nytta i flera fall men det har inneburit stora nackdelar och faror”, skriver anmälaren.
”Jag är skrämd av att det kan gå till så här i Sverige 2020! Rädd för att bli gammal främst”, avslutas anmälan.
Ansvariga på Varbergs kommun har avstått från att kommentera det enskilda fallet, men menar att samma insatser gällande till exempel rehabilitering kvarstår även om brukaren befinner sig i karantän. Socialförvaltningen har bett om att få bemöta HN:s granskning i en generellt hållen intervju. Denna intervju kommer vi att återkomma till senare i granskningen.
