Elvi, 83, och Anders, 86, är förebilder på många sätt. De har fått förmånen att vara förhållandevis friska och krya. Och så har de varandra sedan 60 år tillbaka.
”Man ska leva för varandra”, sjöng Trio Me Bumba 1969. Långt tidigare, 1961, träffades Elvi och Anders Olsson. De tar igen sig efter helgens strapatser. Anders cyklade Vätternrundan i digital form den 21-22 augusti. Det innebar fem turer till Falkenberg för att få ihop de drygt 31 mil som krävdes. Matkontrollerna stod Elvi för under kväll, natt och morgon. Gröt och lasagne stod på menyn.
De möttes av en slump. Elvi var sjuksköterskeelev och hade hamnat med kompisar på en fest på Forellen, en mötesplats mitt i Mölndal. Anders gjorde samtidigt militärtjänst Lv6 på Kviberg. Någon på luckan hade en biljett till kvällens begivenhet i Mölndal. Anders gick vakt den helgen men hade en fri lördagskväll, och han lyckades fånga biljetten. Elvi och Anders träffades, gifte sig och byggde hus året därpå. Tänk, de håller ihop.
Sedan något år tillbaka bor de i Träslövs trädgårdsstad, nybyggarområdet.
Tillsammans har de raskt skapat en behaglig trädgård.
– Den är den fjärde trädgården vi har skapat från start, säger Anders, ursprungligen från Örby. Elvi härstammar från Sveg i Härjedalen.
Det roliga var när Elvi ringde under måndag förmiddag och tipsade om sin man, att han var på sluttampen av rundan, nära målgång. Vi frågade var mannen befann sig. ”Ingen aning”, svarade Elvi. Det lät oroväckande.
– Det hade jag inte.
Anders kom i mål efter drygt 19 timmar, men tiden har ingen betydelse i sammanhanget.
– När jag kommer in i mitt tempo känns det i princip som om jag kan cykla hur länge som helst.
Blev det inte tjatigt att behöva åka till Falkenberg fem gånger?
– Nej, det beror han på hur man ser på det. Naturen mellan klockan 16 och 20 är en naturupplevelse. Tar du mellan klockan åtta till tolv blir det en helt annan naturupplevelse. Och så ändras det igen. Därför blir det inte monotont. Under första rundan var det många skördetröskor som var ute och körde. Sedan balar de och kör hem halm. Sedan mötte jag en hel det cykelturister på Kattegattsleden.
Men på natten var det väl tomt?
– Det var någon enstaka mellan åtta och tolv. Men det var enormt fin solnedgång. Sedan kom månen. Det var fullmåne. Det var lite av vitsen att välja just den kvällen. Dessutom kunde jag följa fiskebåtarna.
Anders körde efter Jonstakarondellen via gamla E6 till Morup, där han tog in vi Rosendal och Glommen via kustvägen mot Falkenbergs silo.
Mötte du några djur?
– Det finns gott om kaniner. En kanin höll på att hoppa in i framhjulet. Den kom som en raket från ena sidan. Det är mycket katter ute också. Sedan såg jag några rävar. Den första såg jag vid Träslövsläge vid vägen mot Himle. Jag såg en panikslagen igelkott som låg hoprullad. Jag såg en väldigt fin råbock vid Stranninge. Jag tänkte att jag skulle ha haft bössan med mig.
Bössa bärs dock sällan av motionärer under Vätternrundan.
– Sedan såg jag också en mård som sprang upp vid sidan. Han blev nog förvirrad. Han stannade upp och ställde sig på två ben.
Vilket tempo höll du?
– Ju äldre man blir, desto svårare har man att öka tempot. Men det är inte särskilt bekvämt att köra för långsamt heller. När jag börjar cykla kör jag i min takt. Vill någon hänga på, får de gärna göra det. Kör jag ikapp någon, så bestämmer jag själv om jag vill köra förbi. Normalt brukar jag köra förbi dem.
Att cykla Vätternrundan har blivit en familjetradition. Anders Olssons efterföljande generationer har lyft frågan. ”När jag blir 18, då ska vi cykla.”
Olssons har långsträckta planer. Barnbarnsbarnet föddes i mars. Det innebär att om 18 år...
– Mitt mål är att cykla med henne, vad blir det...? 2039.
Elvi skakar på huvudet, men säger inget.
Artikeln har tidigare publicerats i Varbergsposten
