Det skulle bara göras en helt vanlig arkeologisk undersökning, som alltid görs när ett område ska bebyggas. Men det stod snart klart att fynden i Tvååker, där etapp 2 vid Smeakalles äng ska påbörjas, krävde en mer noggrann undersökning.
Äldsta fyndet
De tre arkeologerna från den arkeologiska uppdragsverksamheten vid Statens Historiska Museer fann en boplats med 11 000 år gamla lämningar, samt spån och avslag från flera skilda kronologiska perioder.
– Jag har hållit på i över 30 år, närmare 40, och detta är den första gången i exploateringssammanhang som vi grävt något så gammalt, säger arkeologen Bengt Nordqvist.
Han tror inte att han kommer att få vara med om något liknande under återstoden av sitt yrkesliv.
– Det finns bara en handfull så gamla platser i Sverige. Vi gjorde väldigt stora och omfattande undersökningar i samband med utbyggnaden av E6:an och även för gasledningen, men stötte aldrig på något liknande då.
Skatmossen i Derome äldst
Den äldsta boplats som har hittats i Sverige är Skatmossen i Derometrakten, som är 13 000 år och utgrävdes år 2000. Även då var Bengt Nordqvist med.
För 13 000 år sedan sträckte sig inlandsisen över i stort sett hela Sverige, med undantag för en liten remsa i Skåne och öar i Halland. Då kom människor sannolikt enbart på tillfälliga besök, när de paddlade upp hit på somrarna.
Den nyupptäckta boplatsen är 2 000 år yngre, men det finns bara enstaka platser som är såpass gamla också och även dessa har främst återfunnits i Halland.
– För 11 000 år sedan var det ett fruktansvärt bistert klimat fortfarande, men lite större ytor frilagda. Gränsen gick vid mellersta Bohuslän och snett ner mot Småland och Kalmar. Norr och öster om den var det bara inlandsis. Här var det mer som tundra, grässtäpp, med väldigt få träd. De enda djur som fanns var i princip älg och ren, säger Bengt Nordqvist.
Flinta från jakt och fiske
Den äldsta av de stenåldersboplatser som nu hittats i Tvååker består av lämningar i form av lager och bearbetad flinta från en strandbunden lokal som kan relateras till den så kallade Federmesserkulturen, då befolkningen försörjde sig på jakt, fiske och insamling vid inlandsisens kant.
Människorna som levde här då var sannolikt inte så intresserade av älg och ren utan har främst jagat säl och småvalar, precis som eskimåerna gjort ända fram till i dag, enligt Bengt Nordqvist. Renen tog man hellre i Tyskland, när den samlades i större flockar för att röra sig söderut, men fynd av spjutspetsar gör att man misstänker att det togs en och annan ren också när de skulle ta sig över Viskan vid Veddige.
– Då hade människan ett övertag så då passade man på. Så gör man fortfarande exempelvis i Sibirien.
2,5 kilometer fråm kusten
Vid utgrävningen fann man även bearbetad flinta från ett senare skede, 7 000 till 9 000 år gamla, som härrör från den så kallade Sandarnaperioden. Vid den tiden var lokalen belägen cirka 2,5 kilometer från kusten. En struktur av stolphål av ett så kallat treskeppigt långhus visar även en gårdslämning från skedet yngre bronsålder till äldre järnålder.
Stora delar återfanns inom en 350 kvadratmeter stor yta som fingrävdes under de tre veckorna i maj som utgrävningen pågick och där påträffades drygt 300 flintföremål.
Boplatserna nu borttagna
Boplatslämningarna är nu dokumenterade och borttagna och det återstår inget hinder för att komma igång med husbyggnationen vid etapp 2 på Smeakalles äng.
Vad arkeologer vid framtida utgrävningar av dessa nya villor har att säga om hur vi levde omkring år 2015 får vi aldrig veta.
Federmesser är ett tyskt ord som betyder pennkniv och kommer från spetsarnas former. De flintaspetsar som återfanns i Tvååker rör sig sannolikt inte om pilspetsar utan snarare om spjutspetsar.
Federmesserkulturen var en stenålderskultur i norra Europa, 12 000-11 400 f.Kr. Kulturhistoriskt härstammar den helt eller delvis från hamburgkulturen, och är släkt med brommekulturen.
Det finns några enstaka fyndplatser i Danmark och norra Tyskland där man tillverkade spjutspetsar på liknande vis, vilket gör att det går att datera flintspetsarna.
Vid undersökningen i Tvååker påträffades drygt 300 flintföremål, bland annat olika spetsar, sticklar, skrapor, spånkärnor, enstaka handtagskärnor och en stor mängd spån och avslag. En stor del av flintorna var brända, enstaka var svallade eller vindslipade.
