1600-talets Varberg bar inte många likheter med den stad vi känner i dag. Inte minst när det gäller den tro som då präglade det mesta i samhället.
– Det var inte en fråga om vara troende eller inte. Alla var införlivade i den kristna gemenskapen, och att be aftonbön var lika naturligt då som det är att borsta tänderna i dag, säger författaren och hembygdsforskaren Andreas Karlsson.
Men den kristna kyrkan hade inte monopol på människornas föreställningsvärld. Minst lika viktig – om inte viktigare – var folktron. Små rester av den lever fortfarande kvar, berättar Andreas Karlsson, som att vissa spottar tre gånger över axeln när de ser en svart katt.
– Men då fanns skrock och vidskepelse överallt. Om du torkade fötterna på kyrkogården, ja då kunde du bli sjuk. Rörde du vid kyrkporten kunde få lika många bölder som det fanns spikar i porten. Det fanns konstiga regler och förbud om precis allt.
Flera avrättades
Det var också till folktron man vände sig för att bota sjukdomar, få tur i kärlek eller skydda sig mot otur. Folktron var en naturlig del av vardagslivet, men stod samtidigt i bjärt kontrast till vad som predikades i kyrkan.
Motsättningarna växte och enligt Andreas Karlsson markerar 1600-talet en brytpunkt för när kyrkans tålamod med folktron började tryta. I Sverige, som det tidigare danska Halland införlivades i 1645, upphöjdes bibeln till lag.
– Det var redan dödsstraff på djävulsförbund, men nu började man också gå hårdare fram mot det som vi skulle kalla ren vidskepelse. Sådant som tidigare var mer eller mindre accepterat blev nu brottsligt.
Kyrkans förändrade attityd syns i rättegångsprotokollen från 1600-talet. En handfull hallänningar avrättades för trolldom, och även om ingen varbergare fanns bland dem ställdes många inför skranket anklagade för vidskepelse.
Andreas Karlsson ger några exempel.
Krävdes bevisning
– 1647 drogs rådman Anders Jensen inför rätta. Han hade fått en silverkanna stulen och anlitade en kvinna som hette Karen, och som ansågs vara synsk, för att hitta den, säger Andreas Karlsson, och fortsätter:
– I ett annat fall, från Varberg 1653, åtalades en kvinna som hette Sissa. Hon blev påkommen med att sälja avhuggna fingrar och galgrep från avrättningsplatsen – föremål som ansågs särskilt verkningsfulla mot sjukdomar.
Men att någon anklagades för trolldom eller vidskepelse var inte likställt med en fällande dom. För det krävdes bevis, och sådana gick inte alltid att uppbringa.
– Bara ett utpekande dög inte. Det var mer att betrakta som skvaller, och kom man med anklagelser som inte gick att bevisa kunde man själv åtalas för förtal.
”En segdragen kamp”
Rådman Jensen dömdes visserligen till kyrkoplikt, men efter att ha överklagat domen till landstinget frikändes han. Spåkvinnan Karen dömdes däremot till landsförvisning, och likadant gick det för fingerförsäljerskan Sissa.
Men trots de många rättsfallen tog det lång tid för hallänningarna att släppa taget om vidskepelsen.
– Det blev en segdragen kamp. Visserligen gjorde man hela tiden små, små landvinningar, men så långt fram som på 1800-talet fanns det fortfarande lika mycket skrock om precis allting ute på landsbygden, säger Andreas Karlsson.
– Människan är nog skapt att hela tiden hitta sammanhang och förklaringar. I dag gör vi det med hjälp av vetenskap, på den tiden gjorde man det med hjälp av folktron.
