Sedan det förra parlamentsvalet i Libanon ägde rum har landet genomgått en proteströrelse som avsatt flera ministrar, en av de största explosionerna i världshistorien och en ekonomisk kris som Världsbanken benämner som bland de värsta i modern tid.
Söndagens val äger rum i ett Libanon som beskrivs som lika sargat som under inbördeskriget som härjade mellan 1975 och 1990. En överväldigande majoritet av landets sex miljoner invånare lever under fattigdomsgränsen.
Kriserna har lett till att antalet oberoende kandidater som inte tillhör några av de traditionella partierna ökat, som alternativ till den politiska elit som drivit landet in i kriserna.
"Den ekonomiska krisen var helt och hållet möjlig att undvika; den var i själva verket skapad av misslyckad regeringspolitik", skriver FN:s Libanonobservatör i en ny rapport, där han uppmanar landet att välja en ny riktning.
Ändå är sannolikheten stor att de politiska partier som suttit vid makten sedan inbördeskriget tog slut 1990 lyckas behålla greppet om parlamentets 128 platser.
– Jag tror inte att många oberoende kandidater kommer att vinna. Det kommer att bli samma elit som förut. Och om inte så blir det deras söner, säger Rola El-Husseini, docent i politisk sociologi vid Lunds universitet.
Lamslående korruption
Anledningen stavas klientelism. Libanons politik baseras på det så kallade Taifavtalet som slöts under inbördeskriget 1989. Enligt det ska makten fördelas mellan olika religiösa grupper. En mer informell maktfördelning baserad på religiös tillhörighet har däremot funnits i bruk ända sedan 1920-talet.
Detta system har gjort att befolkningens lojalitet ligger hos religiösa samfund, klaner eller lokala byar, snarare än hos staten. Politiska sakfrågor hamnar i skymundan och ledarna för dessa samfund är ofta mäktigare än statsapparaten när det gäller vardagsnära frågor.
– Ofta är det inte merit eller utbildning som spelar någon roll, utan vem man känner, säger Rola El-Husseini, som skrivit böcker om maktfördelningen i Libanon.
Den politiska eliten tenderar att byta lojalitet mot andra förmåner. Den som söker jobb har till exempel störst chans att få napp genom hjälp från det religiösa samfundet, som kan fördela statliga resurser till kontakter inom församlingen.
– Det finns personer som jobbar på tågmyndigheten i Libanon och hämtar ut lön – fastän inga tåg gått på flera årtionden.
Om personerna som nu sitter på maktpositioner byts ut befarar många libaneser att deras enda källa till någon sorts inkomst och stabilitet går förlorad – fastän rådande system fått valutan som de får sina löner i att tappa 90 procent av värdet sedan 2018.
Skräddarsytt system
En massiv mobilisering för förändring har skapat ett visst momentum inför årets val. I främst huvudstaden Beirut har rörelsen samlat stöd hos den högutbildade medelklassen.
I år har också ungefär fyra gånger så många libaneser ur diasporan registrerat sig för att rösta, jämfört med valet 2018. Mycket hopp har lagts på deras axlar, då de anses vara tillräckligt fria från inhemska religiösa påtryckningar för att kunna rösta fritt på kandidater som faktiskt erbjuder en lovande politik. Men antalet diasporaröster utgör bara 6 procent av den sammanlagda röstberättigade befolkningen, enligt en rapport från tankesmedjan Arab Reform Initiative.
De flesta röster väntas i stället komma från lägre utbildade libaneser på landsbygden, där de religiösa samfunden fortfarande utövar stor makt.
Vägen till förändring försvåras ytterligare av att sittande politiker skrivit om vallagarna inför i stort sett varje val sedan 90-talet, säger Rola El-Husseini.
– Systemet är skräddarsytt för att den politiska eliten ska behålla makten.
Fakta: Libanons statsskick
I Libanon delas makten upp efter religion.
1989 skrevs ett formellt avtal om maktfördelningen, som fastställer att presidenten ska vara kristen maronit, premiärministern sunnimuslim och parlamentets talman shiamuslim.
En mer informell maktfördelning baserad på religiös tillhörighet har däremot funnits i bruk ända sedan 1920-talet.
Det sekteristiska systemet kritiseras ofta för att motverka bildandet av tvärpolitiska partier över religionsgränserna och för att förstärka låsningar mellan folkgrupperna. Statens makt anses också vara svag i jämförelse med de olika religiösa gruppernas inflytande.
Många toppolitiker som i dag styr landet tillhörde miliser som stred under inbördeskrigen mellan 1975 och 1990. En amnesti efter krigen gjorde det möjligt för krigsherrarna att sadla om till att bli politiker.
Källa: Landguiden