Just nu förbereder regeringen ett lagförslag som ska följa upp ett EU-direktiv för att motverka olaglig fildelning. Enligt förslaget ska skiv- eller filmbolagen - eller enskilda upphovsrättsinnehavare - som upptäcker att någon hanterat upphovsrättsskyddat material kunna gå till domstol och begära ut ip-numret för den dator som laddat ner materialet. Därefter ska datorinnehavaren kunna krävas på skadestånd.
Förslaget innebär att det blir lättare för privata bolag än för poliser att få ut dessa uppgifter. Det innebär också att fildelat material får en särställning i rättssystemet. Den som upptäcker sin stulna cykel på stan får inte själv ta tillbaka den från den misstänkte tjuven. Men lagförslaget innebär att de stora bolagen får agera just så och kräva gigantiska skadestånd från ungdomar som laddat hem film eller musik, utan att domstol slagit fast att ett brott begåtts.
Att ett ip-nummer identifierats innebär inte att någon person säkert kan knytas till nedladdningen. Med trådlös uppkoppling kan det vara grannen som gjort det. Det kan också vara barnen som laddat ner material utan föräldrarnas vetskap, eller en tillfällig besökare som passat på.
Rättssäkerheten med förslaget blir alltså minimal. Intrånget i den enskildes integritet blir också orimligt. Det finns ingen proportionalitet i förhållandet mellan intrånget och den skada som enskildas nedladdning av material innebär för de stora musik- och filmbolagen.
Att den som olovligen skaffar sig åtkomst till och lägger ut stora mängder filmer eller musik ska kunna spåras och bestraffas är det knappast någon som invänder emot. Men enskilda ungdomar (och vuxna) ska inte hotas med stora skadestånd från mäktiga storbolag.
Fredrik Reinfeldt måste hålla sitt löfte från valrörelsen att inte jaga en hel ungdomsgeneration som laddar ner från nätet. Ändra lagförslaget, annars väntar en ny FRA-debatt.
