Texten fortsätter under inslaget.
Det är med tunga steg lärare och elever kommer till skolan dagen efter den tragiska bussolyckan. De vet att tre av deras kamrater har omkommit och att flera är allvarligt skadade. Andra har varit med om en traumatisk händelse som aldrig kan glömmas.
Nu handlar det om att ta hand om varandra. Bara det. Skolarbetet får vänta.
Samlas utanför
Mitt på skolgården finns en gräsmatta med en plantering. Den har blivit till en samlingsplats där man lämnar blommor och tänder ljus. Under dagen kommer och går eleverna. De står nära och håller om varandra.
Max Emring har varit på Ängskolan för att träffa vänner och känna gemenskap. Han är 16 år och går i gymnasiet, men i dag har han inte varit där. Hans lillasyster var med på olycksbussen och kom hem sent i går kväll. Max är märkbart oroad för henne, trots att hon skadades relativt lindrigt fysiskt.
– Hon klarade sig med en axel ur led och en stukad fot, säger Max. Det är så hemskt det som hänt. Jag trodde inte det var verklighet förrän hon kom hem och jag träffade henne. Det går inte att fatta.
Han berättar att många andra på hans skola har småsyskon som var med på bussen.
Föreningen förkrossad
IFK Örby är i sorg. Rubriken finns på fotbollsklubbens hemsida. På fotbollsplanen vajar flaggan på halv stång. Bredvid flaggstången brinner ett par ljus. På marken ligger en blomsterkrans.
Jesper Park, ordförande i föreningen, har varit med och gjort i ordning minnesplatsen. Han är bestört över det som hänt. Hela föreningen är förkrossad, säger han. De sörjer en pojke och god kamrat som inte ens fick gå ut åttan innan hans liv tog slut. Hur går det ens att förstå?
– Vi fick beskedet i går kväll. Det är oerhört tungt och uppslitande.
I Örby kyrka spelas stämningsfull orgelmusik från läktaren. Det doftar av stearin. Alldeles nyss har runt 200 elever och lärare från Örby skola besökt kyrkan.
– De var här för att tända ljus och skriva sina hälsningar på lappar till sina kamrater som drabbats av olyckan, säger Agnetha Häggander, diakon.
Morfar skakad och orolig
I villan hemma i Kinna finns Ida Knubbes morfar Bror Eric Knubbe. I går morse fick han veta att hans barnbarn var med på olycksbussen.
– Hon ringde sin mamma och berättade vad som hänt precis minuterna efter olyckan. Hon har klarat sig bra fysiskt och är på väg hem nu, säger han.
Han är skakad och orolig. Tänker på dem som mist sitt liv och de som skadats allvarligt. Och det svåra alla de som var var med på bussen fått uppleva. Det går inte att ta sig för något, säger han.
– Det här är sådant man inte tror händer. Unga människor som ger sig av för att ha kul. Det är osannolikt.
Mitt på dagen spricker solen genom molnen.
På Ängskolans skolgård samlas fler och fler människor. Barn, unga och vuxna. En del av dem som var med på bussen har kommit tillbaka. Sorgen vilar över området, gemenskapen i det svåra är stark. Allt är efteråt. Inget är som det var efter den svåra bussolyckan.
Kyrkoherde Göran Landgren rör sig mellan kyrkan och skolan de här dagarna. Hela kommunen är djupt berörd, säger han.
– Det är som en väv här där alla på något sätt känner varandra.
Kyrkan och församlingshemmet håller öppet under dagen.
– Vi samarbetar med kommunen och är följsamma med vilka behov som finns.
"Marks kommun har sorg"
Någon kilometer från skolan håller kommunens stabsledning presskonferens.
Kommunalrådet Peter Landgren (S) uttrycker det alla verkar känna:
– Marks kommun har sorg i dag. Hjärtat slits nästan sönder av det som hänt, säger han. Samtidigt är jag stolt över alla som är med och ställer upp för att stödja och hjälpa.
Per Branshoj, ledare för frivilliga resursgruppen som var med på skolan i går, finns här även på måndagen.
– Eleverna är fantastiska. De söker stöd hos varandra och vi finns här som hjälp om de behöver. Hela kommunen ställer upp och alla är berörda.
