Ilandet Lagom bodde en familj alldeles nära en fin blåbärsbacke. Varje år plockade barnen blåbär så det stod härliga till. Det mesta åt man upp men mor, som var en förståndig mamma, betalade några kronor för varje liter barnen bar hem.
Ett ovanligt torrt år uteblev blåbären nästan helt. Barnen blev förstås ledsna men mor föreslog att de istället skulle plocka hallon, som det året gav en riklig skörd.
"Det blir bättre nästa år", sa mamma som var en klok och praktisk person.
Nu var det så fint ordnat i det här lilla landet att man hade ett eget litet Blåbärsverk och när generaldirektören för Blåbärsverket fick höra om den dåliga tillgången på bär beslöt han på stående fot att undersöka vad som egentligen hade hänt med blåbärsåterväxten.
Forskare från hela landet kom resande till den lilla skogsbacken. Alla lade pannan i djupa veck, det blev mycket tal om biomassa, temperaturskikt, bärens storlek och så vidare.
Alla var överens om att man hade plockat för mycket bär förra året och att all bärplockning i fortsättningen skulle vara starkt reglerad. Man hotade med fängelse och dryga böter för dem som plockade bär utanför den kontrollapparat som nu snabbt byggdes upp.
Varje bärplockare skulle i fortsättningen vara registrerad och varje bär måste mätas, räknas och inrapporteras till Blåbärsverket.
Det utbildades ett stort antal blåbärskontrollanter som i fortsättningen skulle patrullera blåbärsbacken och varje plockare kunde när som helst bli stoppad och kontrollerad.
Man övervägde ett tag att dressera ett antal myggor som från luften kunde kolla plockningen men det stöp på myggornas orimliga lönekrav. Dessutom drabbades blåbärskontrollanterna av myggens blodtörst mer än plockarna som var vana att vara ute i skogen.
Vintern gick och en ny sommar stod snart för dörren. Barnen väntade med spänning på den stundande plockningen. Allt stämde, det skulle bli en rekordskörd.
Men precis när bären stod mogna kom Blåbärsverkets nya direktiv: Ingen får plocka mer än en halv hink om dagen.
"Men", invände barna, "då äter ju fåglarna upp bären."
"Det spelar ingen roll", sade Blåbärsverkets chef. Vi måste tänka på återväxten och biomassan. Det är bättre att vi betalar er för bären ni inte plockar så kan ni köpa vad ni vill de pengarna.
"Men våra hinkar då", protesterade man.
"Dem betalar vi, bara ni förstör dem".
Så nu sitter barna och spelar dataspel och fåglarna äter upp bären. Blåbärsverket har bytt namn och heter numera... just det, Fiskeriverket.
Hälsningar från
Putte i blåbärsskogen
