Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Pyromanen som försvann

Poliserna jagade pyromanen på cykel. Förgäves. Men HN fick den tändglade mannen att flytta från stan.
   För många år sedan brann det var och varannan natt i ett bostadsområde i Varberg. Räddningstjänsten fick släcka i soprum, brinnande containrar nära träfasader där en brand hade kunnat få ödesdigra konsekvenser.
   Det skedde så ofta att både polis och brandkår förstod att någon fick hög puls av att tutta på, bevittna de uppflammande lågorna och försvinna. Mannen kallades för Håstens-
   pyromanen.
   Polisens spanare räknade snabbt ut vem som troligen var i farten. Spanare höll hans lägenhet under uppsikt. Det förstod han. Och det triggade upp honom ytterligare.
   Men att ta honom på bar gärning var värre. Dna var okänt på den tiden.
   Om jag inte har alldeles fel så hade mannen fönster åt flera håll. Han hade bra koll på att han var övervakad.
 

I skydd av nattens mörker valde han att ta sig ut från ett annat fönster.
   Eller att ta källarvägen till nästa trapphus. Sedan slängde han sig på cykel och trampade i väg till ett ställe där det fanns brännbart material att sätta en brinnande tändsticka till.
   Poliserna skaffade sig cykel och stod på pass för att kunna ta honom "med fingrarna i syltburken". Men han gäckade dem.
   HN listade ut var han bodde och vi åkte dit med syftet att intervjua honom.
   Risken att vi inte skulle bli insläppta var förstås uppenbar. Och hur skulle vi få honom att ställa upp?
  

Det ska villigt erkännas att vi inte hade någon plan B. Inte någon plan A heller om sanningen ska fram.
   Ingen öppnade men efter en halvtimmas väntan i bilen utanför såg fotograf L-G Johansson att gardinerna rörde sig.
   Vi ringde på. Inte ens då var min öppningsreplik klar.
   - Jo, det har ju brunnit en hel del i området stammade jag och väntade mig en motfråga vad det hade med honom att göra.
   Till vår stora förvåning bjöd han in oss.
 

  Efter en stunds allmänt kallprat om bränder i allmänhet och bränder på Håsten i synnerhet tittade han på mig med stort allvar och sa:
   - Jag tror inte att det kommer att brinna något mer nu.
   Bara den som tänder på kan ge sådana garantier.
   Eller också var han synsk.
   Mannen flyttade. Pyromandåden upphörde.
   Han tyckte väl att det började brännas under fötterna.